Valpsjukevirus – ytterligare ett hot mot den biologiska mångfalden?

Abstract: De senaste 40 åren har man sett en drastisk minskning av den biologiska mångfalden och man beräknar att vilda djurpopulationer har minskat med 60 % sedan 1970. De största hoten mot den biologiska mångfalden anses vara förlust av habitat och överexploatering, men infektiösa sjukdomar finns listade bland de fem största hoten. Valpsjukevirus tillhör genus Morbillivirus, familjen Paramyxoviridae och är nära besläktat med exempelvis boskapspest, mässling och peste des petites ruminants. Viruset orsakar systemisk infektion hos värddjuret och ger allt från till subkliniska infektioner till encefaliter med svåra neurologiska symptom och i värsta fall död. Sedan upptäckten av viruset 1905 har viruset spridit sig över hela världen och idag finns 18 olika geografiska linjer utav viruset. Redan då det upptäcktes visste man att det kunde överföras och infektera andra arter inom familjen Canidae. De senaste 30 åren har man dock sett en spridning till samtliga familjer inom ordningen Carnivora och arter inom ytterligare fyra olika ordningar - Rodentia, Artiodactyla, Proboscieda och Primates. Några av de senaste utbrotten hos bl.a. herbivorer och primater har lett till misstankar och oro om att viruset potentiellt kan drabba både våra produktionsdjur och människor. Denna litteraturstudie syftar till att utreda huruvida valpsjukeviruset utgör ett hot mot vilda djur och hur man i sådant fall kan förhindra smittspridningen av viruset och uppkomst av sjukdom bland dessa. Anledningen till valpsjukevirusets unika förmåga att byta värddjur är ännu inte helt kartlagd men mycket tyder på att virusets hemagglutininprotein och värddjursreceptorn SLAM spelar stor roll för virusets förmåga att infektera nya värddjur. Genetisk drift hos H-proteinet orsakar förändringar i affinitet och interaktion mellan H-proteinet och SLAM, vilket troligen är den mest bidragande faktorn till virusets förmåga att byta värddjur. För att en smitta ska kunna bli endemisk krävs i regel stora djurpopulationer eller ständig närvaro av virusreservoarer. Hundar har länge ansetts vara den enda reservoaren och i områden där man sett stora utbrott bland vilda djur har man infört massvaccination bland hundar för att förhindra vidare smittspridning. Även om detta gjort att utbrottens omfattning reducerats har man fortfarande sett utbrott bland vilda djur trots omfattande vaccinering. Detta tyder på att det finns fler reservoarer som för oss ännu är okända. Att förhindra smittspridning till och mellan vilda djur är allt annat än enkelt. Det finns i dagsläget flera vaccin som har god effekt hos hund men som har visat sig ha varierande effekt hos vilda djur – allt från mycket gott skydd till sjukdomsutbrott och död orsakad av vaccinering. Detta innebär att det i dagsläget i stort sett är omöjligt att ta fram en enhällig behandlingsstrategi för samtliga vilda djur. Istället kommer en utredning behöva göras i varje enskilt fall gällande närvaro av reservoarer, behandlingsmetod och administreringssätt. Fortsatt forskning kring området kommer att vara av högsta vikt inte enbart ur ett bevarandebiologiskt perspektiv utan också ur såväl ett produktionsperspektiv som folkhälsoperspektiv.