To be or not to be – granting WTO rules direct effect within the EU

Abstract: I ett antal år har EU-domstolen fått ta ställning till den potentiella konflikt som existerar mellan EU-rätten och reglerna inom WTO. En särskilt uppmärksammad fråga är huruvida WTO-reglerna kan ge upphov till direkt effekt inom EU:s rättssystem, dvs. att de kan åberopas av individer i medlemsländernas domstolar. EU-domstolen har bedömt att WTO-reglerna generellt inte kan ge upphov till direkt effekt, och har varit konsekvent i sina argument för detta. Även om EU-domstolen har medgivit direkt effekt för WTO-regler i enskilda fall, så är den generella hållningen att varken GATT eller WTO-reglerna är tillräckligt precisa för att ge upphov till direkt effekt. Ett annat skäl för denna återhållsamhet är frågan om ömsesidighet, med andra ord de konsekvenser som direkt effekt skulle kunna ha i handelsförhandlingar om endast den ena parten tillämpar direkt effekt. Syftet med denna uppsats är att utforska huruvida EU-domstolens hållning, att neka WTO-reglerna direkt effekt, är motiverad och rättfärdigad. Denna uppsats tillhandahåller bakgrundsinformation gällande konflikten, då särskilt vad gäller den del som tillhör själva EU:s struktur och beskaffenhet, som t.ex. att EU-rätten är lex superior och hur EU:s externa handel är reglerad. Uppsatsen går även igenom konfliktlösning inom ramen för WTO, då med ett särskilt fokus på förhandlingsmomentet. Det starka motståndet mot att låta WTO-reglerna ge upphov till direkt effekt kan dock hittas hos EU-domstolen, och därför ägnas en avsevärd del av uppsatsen åt att redogöra för EU-domstolens resonemang i relevanta rättsfall. Slutligen konstateras att EU-domstolen har en väldigt solid grund för att neka WTO-reglerna direkt effekt, särskilt med anledning av utrikespolitik. Även om det finns juridiska och ekonomiska argument för att låta WTO-reglerna ge upphov till direkt effekt, så är konklusionen att detta skulle beröva EU en avsevärd makt inom diplomatiska förhandlingar, vilket är själva kärnan i WTO.