Ökad kullstorlek : hur ska vi ta hand om stora kullar när suggans spenar inte räcker till?

Abstract: Kullarna hos de västerländska moderraserna inom grisproduktionen har genom avelsarbete blivit allt större. Det har lett till att suggorna inte längre har fungerande spenar som räcker till alla smågrisar. Ytterligare en konsekvens av att det föds fler smågrisar är att den genomsnittliga födelsevikten blivit lägre, vilket ger en ökad risk för smågrisdödlighet. För att hantera detta behöver djurskötaren använda sig av flera olika skötselmetoder. I denna litteraturstudie ligger fokus på skiftesdigivning, kullutjämning och användning av amsuggor. Skiftesdigivning tillämpas efter avslutad grisning för att säkerställa att alla smågrisar i en stor kull får i sig den livsviktiga råmjölken. Det ger en jämnare viktökning och högre avvänjningsvikter för kullen. Vid kullutjämning bör de största grisarna flytta till en nygrisad sugga med lediga spenar. Detta bör ske tidigast 12 timmar efter födelse för att smågrisarna ska ha hunnit ta emot tillräckligt med antikroppar och råmjölk från modersuggan. Smågrisarna bör flyttas till en sugga som grisat så nära modersuggan som möjligt i tid, för att spenordningen bland hennes biologiska grisar inte ska ha hunnit bli etablerad och för att de flyttade smågrisarnas tarmkanal inte ska ha hunnit stängas för absorption av antikroppar. Vid användning av amsugga lämpar sig en andra- eller tredjegrisare som precis avvant sina egna smågrisar, som är i bra hull och har fina spenar. De grisar som flyttas till amsuggan bör vara jämna i viktfördelningen för att undvika kamp om spenarna och ojämna avvänjningsvikter. Det finns i dagsläget inte så många studier som fokuserar på hur suggan påverkas av de olika metoderna.