Konst – ett verktyg för att appropriera rum

Abstract: Kan konst användas som ett verktyg för att bidra till att medborgare känner större tillhörighet i sin närmiljö, och i så fall hur? För att skapa tillhörighet i sin närmiljö bör medborgare appropriera den. Syftet med denna uppsats är att undersöka på vilka sätt konst har använts av konstnärer tillsammans med medborgare för att appropriera rum, samt att se vilka positiva och negativa sidor konst har som verktyg för att appropriera rum. Undersökningen har gjorts genom exempelstudier av två konstprojekt som båda resulterat i att rum approprierats. Det ena exemplet är landskapsarkitekturkollektivet Dis/Orders arbete på Biblioteksplatsen i Rosengård, och det andra är konstprojektet Konstkiosk på st. Knuts väg, initierad av Peter Dacke och Christel Lundberg. Exempelstudierna har utförts genom intervjuer av projekten i frågas skapare, samt genom litteraturstudie. Resultatet av undersökningen är ett antal metoder använda av konstnärerna för att appropriera rum. De gemensamma metoderna var de mest intressanta, då inga av dessa är specifika för konst. Samtliga gemensamma metoder involverade dock att vara på plats i rummet och göra något tillsammans med deltagande medborgare. Slutsatsen blir därför att formen görandet tar inte är det mest relevanta, utan att akten av görande, görandet i sig, är det viktigaste. Genom undersökningen har ett flertal av konstens positiva sidor visats. Konst kan, bland annat, framföra kritik mot befintliga samhällsförhållanden. Men det finns även negativa aspekt med användandet av konst för att appropriera rum. Ett av dessa är fenomenet projekttrötthet, att medborgare är trötta på tillfälliga konstprojekt initierade av stat eller kommun, och som bidrar väldigt lite till permanenta förändringar. Något som direkt kan försämra medborgares förtroende för politiska processer i samhället.