Hur kan en alfa2-agonist orsaka vasokonstriktion och en initial hypertension med en efterföljande hypotenson?

Abstract: När ett läkemedel ur gruppen a2-agonister administreras intramuskulärt eller intravenöst är det oftast i syfte att premedicinera inför operation eller sedera en patient inför en undersökning. Önskade effekter av läkemedlet är sedering, smärtlindring och muskelrelaxation. Svårigheten med att använda en a2-agonist är deras påverkan på det kardiovaskulära systemet och andra perifera oönskade effekter. Syftet med denna litteraturstudie är att reda ut hur a2-agonister tros orsaka den initiala blodtryckshöjningen och den efterföljande blodtryckssänkningen, som följer efter administrering av läkemedlen. Nervsystemet i kroppen är anatomiskt indelat i det centrala nervsystemet med hjärna och ryggmärg och i det perifera nervsystemet som inkluderar övriga neuron. Det perifera nervsystemet delas vidare upp i det somatiska nervsystemet, som behandlar intryck från sinnesorgan och ansvarar för de viljestyrda motoriska neuronen, och det autonoma som styr alla basala kroppsfunktioner. Det autonoma systemet styrs av ett drivande sympatiskt nervsystem och ett dämpande parasympatiskt nervsystem. Alfa2-receptorerna, som a 2- agonister verkar på, är lokaliserade i det sympatiska nervsystemet och deras naturliga endogena transmittorsubstans är noradrenalin och adrenalin. När en a2-agonist administreras är det dess kapacitet att inhibera frisättning av transmittorsubstans från det presynaptiska neuronet, genom en aktivering av a2A-receptorer i det centrala nervsystemet, för att begränsa fortsatt retledning som ger önskvärd sedering, smärtlindring och muskelrelaxation. Den kraftiga initiala blodtryckshöjningen hos hund beror på en aktivering av a2B-receptorer som är lokaliserade i glatt muskulatur i små artärer och arterioler men framför allt i vener. Aktiveringen orsakar en kontraktion av muskelcellerna och ger en vasokonstriktion vilket ökar den perifera resistansen och därmed höjer blodtrycket. Den efterföljande hypotensionen beror på en reflektorisk respons på det förhöjda blodtrycket som registreras av baroreceptorer i aortabågen. Signaler skickas till det parasympatiska nervsystemet att sänka hjärtfrekvensen. Alfa2-agonister går över blodhjärnbarriären för att utöva sin effekt och vid inhiberingen av transmittorfrisättning fås även en sympatolytisk effekt vilket sänker hjärtfrekvensen. Sekundära effekter som minskad hjärtminutvolym och försämrad vävnadsperfusion påverkar också patienten negativt. När patienten faller för djupt i hjärtfrekvens är den bästa åtgärden att använda en a2- antagonist för att reversera bradykardin till en acceptabel nivå. På grund av a2-agonisternas metabolism i levern, eliminering via njuren och påverkan på det kardiovaskulära systemet bör läkemedlen användas på friska patienter utan någon cirkulationssvikt, ökat intrakraniellt- eller intraokulärt tryck eller annan organpåverkan. Försiktighet bör även vidtas vid användning på unga patienter med ej fullt utvecklade organsystem och på äldre patienter där organfunktionen kan vara nedsatt och ej tillräcklig reservkapacitet alltid finns. Huruvida a2-agonister påverkar katekolamin- renin- och ADH- koncentrationer och dess effekter kräver vidare forskning för de specifika läkemedlen. Samtidig behandling med opioider är gynnsamt då de potentierar varandra, men kräver också ytterligare utredande studier hur de additivt påverkar hjärt- och andningsfrekvens.