Longering som verktyg vid hältutredning av hästar : hur påverkas hälta av att ha det halta benet som innerben eller ytterben?

Abstract: De veterinärer som under sitt yrkesverksamma liv väljer att arbeta med häst kommer med största sannolikhet att komma i kontakt med hästar som är halta. Tidigare undersökningar visar på att dysfunktion av rörelseapparaten och däribland hältor är klart överrepresenterade vad gäller försäkringsärenden bland svenska hästar. Stora krav ställs därför på veterinärer att kunna diagnostisera och behandla dessa problem, något som inte alltid är så lätt. Subjektiva mätmetoder som veterinärer använder sig av har visat sig vara begränsade i att bedöma hältor vilket forskningen visat delvis härledas till vår begränsade perceptionsförmåga att bedöma objekt i snabb rörelse, däribland hästar vid hältundersökningar. Dessa förutsättningar har därför lett till att nya objektiva mätmetoder utvecklats som komplement för att hjälpa veterinärer att göra en korrekt bedömning, vilket ställer krav på att vi klarar av att hantera och förstå hur vi tolka den information dessa system ger oss för att korrekt diagnostisera hältor. Vi har idag god kunskap kring hur vi kan använda oss av objektiva mätsystem vid hältutredningar på rakt spår men det är önskvärt att öka kunskapen mer kring hur hältor beter sig på volt. Beskrivningar från vedertagen litteratur över hur hältor med ursprung från olika anatomiska områden kan förväntas bli sämre som innerben respektive ytterben vid longering är oftast baserad på personliga erfarenheter och är inte vidare studerat, varken subjektivt eller objektivt. Syftet med denna studie var att med hjälp av det objektiva rörelseanalyssystemet Qualisys beskriva hur hältor, vilka lokaliserades till olika anatomiska områden, påverkas när man har det halta benet som inner alternativt ytterben vid longering. Detta för att öka kunskapen kring hur veterinärer både subjektivt och objektivt kan använda sig av longering som en del i en hältutredning för att lokalisera hälta, men även bidra med kunskap för framtida/pågående forskning. Datainsamlingen bestod av prospektiva samt retrospektiva ortopediska patientfall vid UDS hästkliniken mellan 1 januari 2020 till och med 5 november 2021. För att bekräfta hältornas ursprung på ett säkert sätt så var hästarna initialt tvungna att uppvisa en minimal hältasymmetri hos frambenen >15mm (HDmin/HDmax) alternativt hos bakbenen >7mm (PDmin/PDmax) på rakt spår, och efter en diagnostisk anestesi förbättras >50%. Hos de hästarna som uppfyllde dessa inklusionskriterier gick man vidare och studerade hur hältan sett ut vid longering innan samt efter anestesi. Hästarna delades in i grupper baserat på vilken anestesi som diagnostiserat hältan men även efter vilken typ av hälta de hade (frånskjutälta/belastningshälta). Hästar som haft både en belastningshälta samt frånskjutshälta enligt ovan bidrog med data till båda grupperna. Totalt inkluderades 60 hästar, vilket i sin tur genererade 32 frambenshältor samt 28 bakbenshältor. Bland de observationer som studien visade på syntes exempelvis att belastningshältor hos framben diagnosticerade via låg nervblockad (n=4) hade en större hälta som ytterben, medan de som var diagnostiserade via den något mer proximala perineurala anestesin abaxial nervblockad (n=8) var haltare som innerben. Belastningshältor diagnostiserade via ledanestesi i carpus (n=3) hade en klart större hälta som ytterben. Hos bakbenshältor så var alla (n =18) belastningshältor sämre som innerben medan majoriteten av frånskjutshältorna (n=21) var sämre som ytterben utan att någon tydlig skillnad mellan bedövade områden kunde ses. En begränsning i detta examensarbete var att studiens syfte krävde indelning av studiepopulationen i många grupper med relativt få hästar i vissa av dem. Därför kan inga definitiva slutsatser dras av det som observerats och ska inte ses som något bekräftat utan mer som något vidare större studier kan bekräfta eller avfärda.