Klinisk effekt av subkutan ivermektinbehandling mot infektion med små blodmaskar (Cyathostominae spp.) hos isländska föl

Abstract: Alla betande hästdjur infekteras med endoparasiter. Behandling med avmaskningsmedel är en del i att kontrollera smittspridning och förhindra sjukdom av parasitär etiologi. Cyathostominae spp. (små blodmaskar) har ägnats mycket uppmärksamhet på senare år eftersom att prevalensen praktiskt taget är 100 % och många populationer av lilla blodmasken är resistenta mot två av tre verksamma anthelmintikasubstanser. Rapporter om resistens mot den sistnämnda substansen, makrocykliska laktoner (ML), finns från flera håll världen över, och nya behandlingsprogram har utformats i syfte att bevara ML:s effekt så länge som möjligt. På Island har avmaskning av hästar med bland annat ivermektin pågått i flera decennier. Den inhemska hästpopulationen har varit isolerad i 1100 år, vilket medför att även dess parasitpopulationer har varit det. Därför är eventuell resistens hos islandshästars parasiter intressant att studera då denna har utvecklats oberoende av genutbyte med parasitopulationer från övriga världen. Syftet med detta examensarbete var att undersöka ivermektins effekt på lilla blodmasken hos naturligt infekterade föl på Island genom Modifierat McMaster-test och faecal egg count reduction test (FECRT). Tio gårdar medverkade i studien vilket resulterade i 85 provtagna föl varav 10 tillhörde en kontrollgrupp. Parprover togs i samband med att fölen avmaskades med subkutan injektion med ivermektin, respektive två veckor senare. En godtagbar behandlingseffekt av blodmask efter ivermektin har definierats som en minskning av äggurskiljningen med ≥ 95 %, då visar testen att resistens inte föreligger. Fyra av gårdarna exkluderades från studien eftersom att de inte uppfyllde inklusionskriteriet att minst fyra föl skulle urskilja > 100 epg vid första provtagningstillfället, detta resulterade i att sex gårdar inkluderades till analys av FECRT. Resultatet blev att samtliga behandlade föl hade minskad äggurskiljning vid den andra provtagningen. Detta gäller inte kontrollgruppen, där sex av tio föl fick ökade epg-nivåer mellan provtagningarna och därav blev FECR endast 4,4 %. FECR blev 100 % hos två av gårdarna och 99,6 % hos en tredje gård, vilka alla innebär en god effekt. En gård hade FECR på 95,7 %, vilket ligger inom intervallet där resistens kan misstänkas (<98 %). De övriga två gårdarna låg under 95 % reducering, på 92,3 % respektive 87,6 %, vilka motsvarar kriterierna för en resistent parasitpopulation. Sammanfattningsvis visar resultatet att effekten överlag var hög och att det finns känsliga likväl resistenta parasiter hos det befintliga urvalet. Innan slutsatser dras måste andra orsaker till bristande behandlingseffekt tas i åtanke. Utöver detta var antalet provtagna individer få och slumpmässigt urval tillämpades ej, varför slutsatser om resistensläget mot ivermektin hos populationer av Cyathostominae spp. på Island i stort inte kunde dras. På 1990- talet gjordes en studie där förkortat egg reappearance period (ERP) uppmättes på isländska blodmaskar efter behandling med injektion med ivermektin. Det finns även en studie som visar att effekten av ivermektin är ofullständig vid parenteral administrering jämfört med oral tillförsel av ivermektin. Resultatet från studien tyder på att populationens tolerans har ökat sedan 1990-talet. Rekommendationen till hästägarna blir att konfirmera effekten av vald avmaskning med FECRT och i de fall där den är bristfällig avråds parenteral administration av ivermektin för att förhindra fortsatt selektion för resistens. Förutom att optimera behandlingsregimer för den isländska hästnäringen, kan fortsatt forskning på resistensläget på Island öka förståelsen för förvärvandet av resistensgener hos parasiter.