Ryttarens effekt på rörelsesymmetrin hos kliniskt halta hästar när de rids på rakt spår

Abstract: I samma takt som hästsporten i Sverige ökar krävs det också att förståelsen och kunskaperna om hästens rörelsemönster utvecklas. Den vanligaste orsaken till att hästar behandlas av veterinär är just ortopediska skador (hältor) vilka orsakar en negativ påverkan på hästens prestationsförmåga och således en förkortad tävlingskarriär. För att undvika att hältorna blir kroniska krävs en korrekt detektion av hältan och att rätt behandling sätts in tidigt, detta ökar också hästens möjlighet till återhämtning. Ridprov blir då en central utredningsform, speciellt i de situationer då hältan är subtil, hästen är halt på flera ben eller i de fall där hältan inte är uppenbar men hämmar eller helt hindrar träningen. Tidigare studier som genomförts på friska hästar, som fungerat i träning, har visat att många hästar har rörelseasymmetrier av samma grad som hästar som varit i behov av att utredas för hälta. I dagsläget är det dock oklart hur mycket ryttaren påverkar halta hästars rörelseasymmetri. Denna studie har genomförts i syfte att undersöka vad som händer med rörelsemönstret hos halta hästar som rids under lättridning på rakt spår. Med hjälp av det objektiva mätsystemet Lameness Locator studerades rörelseasymmetrier hos nio kliniskt halta hästar och mätningarna gjordes i trav på rakt spår, både med och utan ryttare. Ryttaren red hästen i tre olika positioner under studien; nedsuttet, lättridning på höger sittben och lättridning på vänster sittben. Antalet hästar som studerades var för få för att kunna påvisa om det finns någon statistisk signifikans mellan ryttarens olika positioner och rörelseasymmetrin hos halta hästar. I denna studie konstaterades att fem hästar hade en signifikant ökad PDmax (frånskjutshälta bakben) och en häst hade en signifikant ökad HDmax (frånskjutshälta framben). Bland de tre resterande hästarna uppvisade två stycken både en signifikant ökad PDmin (belastningshälta bakben) och PDmax på samma ben medan den tredje endast hade en signifikant ökad PDmin. En ökning av asymmetrin kunde identifieras vid lättridning jämfört med nedsuttet vid de hältor som fastslogs bland hästarna i testgruppen, detta inkluderade både PDmax och PDmin. PDmax ökade som mest när ryttaren red lätt och satt ned på den diagonalen som inkluderar det halta bakbenet, medan PDmin ökade när ryttaren red lätt och sitter ned på den friska diagonalen. Asymmetrin i hästarnas rörelsemönster minskade i samband med att ryttaren red nedsuttet i jämförelse med att vara utan ryttare i mätningarna. Slutsatsen, som ska tas med en viss reservation, är att rörelseasymmetrierna vid frånskjutshältor på bakben ökade under lättridning när man sitter ned på det halta bakbenet och belastningshältor på bakben ökade när ryttaren satt ned på det friska bakbenet jämfört med endast nedsutten position.