Giraffens underarter : taxonomi och bevarande

University essay from SLU/Dept. of Animal Environment and Health

Abstract: Giraffen (Giraffa camelopardalis) är världens högsta däggdjur och ett av Afrikas mest välkända djur. Den lever i Afrika söder om Sahara och trivs bäst i savannlandskap, där den lever av främst blad den plockar med sin långa tunga från i första hand olika typer av akacieträd. En vuxen, frisk giraff behöver oftast inte frukta rovdjur då de kan försvara sig med hårda sparkar från de långa benen. Unga, gamla och sjuka djur kan däremot falla offer för exempelvis lejon, hyenor och andra köttätare. Hösten 2016 släppte IUCN en ny rapport där giraffens status ändrats. Tidigare har den bedömts vara ”livskraftig” men den nya statusen är ”sårbar” vilket är det första steget när en art klassas som hotad. Orsaken till att den fått ny status är att antalet giraffer i världen har minskat kraftigt sedan 80-talet. Närmare 40 % av jordens giraffer har försvunnit. För att underlätta arbetet med att bevara girafferna bör man ta hänsyn till att det finns olika typer av giraffer. I dagsläget delas den in i nio olika underarter med olika utbredningsområde. Underarterna har, utöver utbredningsområde, delats in efter utseende på pälsmönster och färg, samt hornens utseende. Ny forskning där man har testat samtliga underarter genetiskt visar dock på att i stället för en enda art kan giraffen delas upp i fyra genetiskt välavgränsade arter. Av dessa fyra arter är det bara två som har underarter vilket gör att sex underarter blir kvar. Den främsta orsaken till att antalet giraffer minskar är människans påverkan. Både genom direkt inverkan i form av jakt men också indirekt genom att deras habitat förstörs. Framförallt i centrala och östra Afrika ökar befolkningen vilket innebär att både bostäder och åkermark breder ut sig på bekostnad av naturen. Detta leder till att grupper av giraffer isoleras och inte kan nå andra giraffer för genutbyte, och att det kan få svårt att flytta till en annan plats om det skulle behövas på grund av minskad födotillgång. Ett allt för litet genutbyte leder till inavel, vilket i det långa loppet kan medföra sämre fertilitet och svaga avkommor. Det kan ytterligare driva på förloppet. Lyckligtvis finns det ett antal åtgärder som tagits till för att minska påverkan på giraffer. Främst är det genom att stifta lagar och öka kunskapen i de samhällen där jakt och habitatförstörelse är ett problem. Både Kenya och Niger har lyckats och bestånden där har vuxit. Förflyttning av giraffer kan vara positivt då man kan få ett ökat genutbyte mellan grupper och avlasta områden med för många djur, men man bör ha i åtanke att transporterna och destinationen är noggrant planerade för bästa effekt.

  AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)