Tasmansk djävul: en art i kris : orsaker och eventuella lösningar

Abstract: Tasmansk djävul, Sarcophilus harrisii, är ett pungdjur som lever på ön Tasmanien utanför Australien. Det är det största rovlevande pungdjuret i världen sedan pungvargen, Thylacinus cynocephalus, dog ut i början av 1900-talet och är en ikon för Tasmanien. Den tasmanska djävulen lever ensam och har fått sitt namn efter dess aggressivitet och dess karakteristiska läte. Den Tasmanska djävulen frodades under andra hälften av 1900-talet tills det 1996 uppkom en ny tumörsjukdom, Tasmanian Devil Facial Tumour Disease (DFTD) som på bara tio år hade slagit ut 80 % av vissa populationer och runt 60 % av den totala. Syftet med denna uppsats är att klargöra vad DFTD är, hur den tasmanska djävulen hamnade i denna situation samt om arten kommer ta sig ur den eller gå samma väg som pungvargen. Jag kommer även gå in på vad vi människor kan lära oss av att försöka rädda arten samt varför vi ska försöka bevara arter i den högsta möjliga mån det går. DFTD är en komplicerad sjukdom. Tumörerna sprids som en allograft från individ till individ vilket man bara visste om hos ett ryggradsdjur innan DFTD uppkom. Spridningen sker genom att friska individer biter tumörbärande individer och blir infekterade, vilket visat sig vara förödande för en art där dominanta djur biter svagare undergivna individer. Medan tumören växer så blir sedan den dominanta individen allt svagare och cykeln fortsätter. Den tasmanska regeringen skapade skyddsprogram för att rädda arten som bland annat innebar att fånga friska individer och ha dem i fångenskap på Australiensiska fastlandet. Samtidigt påbörjades stora projekt för att förstå hur sjukdomen sprider sig som den gör och om det finns något botemedel mot den. Vissa vaccin verkar lovande men än så länge finns det inget vaccin som ger fulldugligt skydd en längre tid. Dock har många framsteg gjorts som kan implementeras i cancerforskning generellt, även hos oss människor. Ett annat problem som djävlarna står inför är att flertalet djur blir påkörda på de tasmanska vägarna varje år. Detta problem har fått mer uppmärksamhet på senare år och regeringen på Tasmanien har implementerat åtgärder för att försöka minska detta problem. Ett problem som uppstår ifall en predator som djävulen försvinner är att det bir obalans i ekosystemet. Andra invasiva arter tar dess plats och andra arter kan bli hotade utav det. Då vi står inför ett nytt massutdöende av djur så kan system som vi förlitar oss på krascha och följderna av detta är oklara. Trots alla utmaningar som den tasmanska djävulen står inför så tror jag att den kommer överleva denna svåra period. Även om de dör ut i det vilda i Tasmanien så har man utfört lyckade utplanteringar av djur från fångenskap. Och då man har en stor frisk population spridd på flera anläggningar i världen så ser risken ut att vara liten just nu för att vi skulle förlora denna ikon.