Veterinär kommunikation i förebyggande hälsoarbete

Abstract: Antalet mjölkkor och mjölkföretag i Sverige minskar samtidigt som besättningsstorleken ökar. Detta leder också till förändringar i det veterinära arbetet med mindre fokus på behandling av individuella djur och istället mer fokus förebyggande rådgivningsarbete på besättningsnivå. I rådgivningsarbetet är kommunikation mellan veterinär och lantbrukare en viktig del, men inte något som nödvändigtvis kan förbättras endast genom erfarenhet. Syftet med denna studie var att undersöka lantbrukares uppfattning om veterinärers kommunikation i förebyggande hälsoarbete, samstämmigheten mellan veterinärens och samtalspartners uppfattning om konsultationerna, om veterinärer med mer erfarenhet (i yrket, av arbete med mjölkkor samt arbete med rådgivning) eller fortbildning (kring mjölkkor, rådgivning eller kommunikation/bemötande) lyckas bättre i sin kommunikation, och vilka faktorer som har samband med samtalspartnerns delaktighet i diskussionen och sannolikheten att rådgivningen följs. 17 veterinärer med ViLA-behörighet som frivilligt anmält sig att delta ingick i studien. Veterinärerna och samtalspartnerna besvarade efter ett rådgivningsbesök en enkät. Frågor ställdes om veterinärens respektive lantbrukarens utbildning och erfarenhet samt respektive parts uppfattning om rådgivningssamtalet, vilka besvarades på 6-poängs Likert-skala. För analys av materialet användes deskriptiv statistik, Spearmans rangkorrelation för analys av överensstämmelse och samband, samt Mann-Whitney-test för jämförelse mellan veterinärer med olika erfarenhet och utbildning. Samtalspartnerna var generellt nöjda med veterinärernas bemötande och kompetens. Flera av deltagarna kommenterade att man upplevde rådgivning som något positivt och veterinärerna upplevde samtalspartnernas inställning till djurhälsoförbättrande åtgärder som positiv. Flera kommentarer gällde också att besöket tog för lång tid. Veterinärerna var i relativt låg grad nöjda med den egna insatsen. Ingen signifikant korrelation fanns mellan veterinärernas uppfattning om den egna insatsen och samtalspartnernas uppfattning om veterinärens bemötande eller kompetens. Signifikant korrelations fanns mellan veterinärens bedömning av samtalspartnerns delaktighet i diskussionen och sannolikheten att planen skulle följas. Samband fanns även mellan samtalspartnerns svar på motsvarande frågor. Ingen överensstämmelse fanns mellan veterinärens och samtalspartnerns svar om delaktighet eller sannolikhet. Samtalspartnernas svar varierade inte mellan veterinärer med olika fortbildning eller erfarenhet, veterinärer med fortbildning inom kommunikation eller bemötande bedömde dock samtalspartnerns delaktighet annorlunda än veterinärer utan fortbildning. Möjligheter borde finnas till mer förebyggande arbete då samtalspartnerna var nöjda med veterinärernas insats och veterinärerna uppfattade samtalspartnerna som positivt inställda till förebyggande djurhälsoarbete. Bättre dialog mellan veterinär och samtalspartner för att stämma av respektive parts uppfattningar och åsikter skulle kunna öka belåtenheten ytterligare. Utrymme borde också finnas för mer fortbildning inom kommunikation då detta var det enda som påverkade veterinärens uppfattning av samtalspartnerns delaktighet i diskussionen, vilket i sin tur verkar vara viktigt för sannolikheten att planen genomförs.