Data Protection and the Division of Legislative Power – Enforcement of the EU Fundamental Right to Protection of Personal Data after Case C-817/19 Ligue des droits humains

Abstract: I denna uppsats undersöks dataskydd som en konstitutionell rättighet i EU och de omständigheter under vilka rättigheten kan begränsas. Rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter återfinns i artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Regleringen av användningen av personuppgifter är ett lagstiftningsområde i EU av växande betydelse, med tydliga kopplingar till mänskliga rättigheter, ekonomiska och marknadsintressen samt brottsbekämpning och nationell säkerhet. I takt med utvecklingen av ny teknik såsom artificiell intelligens blir rätten till dataskydd allt viktigare. EU-domstolen har tenderat att ge skyddet för personuppgifter en stark ställning i sin praxis. Den 21 juni 2022 gick domstolen emot denna trend i mål C-817/19 Ligue des droits humains, när den valde att inte ogiltigförklara PNR-direktivet trots att det innebar betydande ingrepp i rättigheterna som garanteras i artiklarna 7 och 8 i Stadgan. I sin dom tillämpade domstolen allmänna tolkningsprinciper som innebär att en unionsrättsakt ska tolkas, så långt möjligt, på ett sätt så att dess giltighet inte påverkas. De ingrepp som PNR-direktivet innefattade befanns stå i proportion till sitt syfte, att bekämpa terroristbrott och grov brottslighet. I uppsatsen undersöks hur den grundläggande rätten till dataskydd balanseras gentemot nationell säkerhet genom att analysera Ligue des droits humains. Följderna av domen övervägs i relation till begreppen rättighetens väsentliga innehåll (essens), proportionalitet och nödvändighet. Tillämpningen av de allmänna tolkningsprinciperna ledde till att domstolen begränsade omfattningen av sin konstitutionella domstolsprövning. Lämpligheten av detta ifrågasätts utifrån den starka anknytningen i målet till grundläggande rättigheter eftersom EU-domstolen på så sätt ålägger sig själv en skyldighet att begränsa rätten till dataskydd så långt som möjligt. I sina ansträngningar att inte ogiltigförklara PNR-direktivet, men samtidigt hålla det begränsat till vad som är strikt nödvändigt, tillät domstolen sig ett stort tolkningsutrymme för att justera direktivets bestämmelser. Sådana justeringar av direktivet skapar dissonans mellan gällande rätt, så som den uttolkats av domstolen och så som den föreskrivits av lagstiftaren, vilket undergräver maktfördelningen mellan EU:s dömande och lagstiftande organ. Hur väl medlemsstaterna kommer att införliva de tolkningar som gjorts i Ligue des droits humains, och domens potentiella inverkan på kommande dataskyddslagstiftning återstår att se. I domen undvek EU-domstolen att tydligt ta ställning vad gäller proportionalitetsavvägningen mellan de motstående intressena, men slutsatsen kan dras trots detta är att intresset av att upprätthålla nationell säkerhet vägde tyngre än den grundläggande rätten till dataskydd.