En granskning av de träningsmetoder som använts i tv-program sända i Sverige vars avsikt var att minska beteendeproblemet rädsla hos hund

Abstract: Precis som människor kan hundar bli rädda för saker de upplever som obehagliga. Tyvärr kan hundar ibland få problem med denna rädsla eftersom de inte alltid kan hantera rädslan på det sätt som de i naturen skulle ha gjort. Hundarna blir då oroliga och får vad forskarna kallar beteendeproblemet rädsla vilket innebär att hunden förväntar sig att något obehagligt ska hända i en viss situation och dess välfärd försämras. På tv idag visas det fler och fler program om hur vi ska hålla våra djur och en del av dessa program behandlar just beteendeproblem hos hundar. I dessa program visas det hur man ska jobba med dessa problem för att komma till bukt med dem. Detta arbete är en granskning av dessa program som sändes i svensk television en vecka i mars 2012. Ett antal frågor om vilken träningsmetod som användes och hur väl tränaren i programmen beskrev dessa behandlades genom 12 avsnitt från 4 olika program. Resultaten visar att positiv förstärkning, en träningsmetod som innebär att när hunden gör något bra får den en belöning som den vill ha, till exempel en leksak eller godis, förekom i 58 % av de 19 registrerade träningsmetoderna. De andra metoderna som användes var positiv bestraffning och negativ förstärkning vilka innebär att när hunden gjort fel orsakar tränaren något obehagligt respektive när hunden utför vad man vill att den ska göra slutar något obehagligt att hända. Exempel på positiv bestraffning är slag eller ryck i kopplet och exempel på negativ bestraffning är att hundens bakdel trycks ner tills den sitter och då tar man bort trycket. Dessa två metoder räknas som aversiva metoder vilket innebär att man använder obehagliga korregeringar i dem. Tyvärr visar resultaten att trots att positiv förstärkning används i över hälften av de träningsmetoder som registrerats används positiv bestraffning och/eller negativ förstärkning i över hälften av de tillfällen då tränaren faktiskt jobbade med rädslan hos hunden. Tränarna jobbade med rädslan på två olika sätt, dels genom att jobba med själva rädslan och dels genom att instruera ägarna i vardagsregler och hur de skulle göra för att få ett förtroendeband mellan sig och hunden. Att jobba med aversiva metoder kräver stor kunskap och tajming, något som en tränare kan ha, men som en ägare generellt sett inte har. Det kanske viktigaste resultatet i detta arbete var att inget av de granskade avsnitten fick det högsta möjliga betyget för hur väl de beskrev en träningsmetod. Ingenting sades om hur hundars inlärning fungerar och bara 53 % av träningsmetoderna beskrev hur metoden skulle användas och kort om dess funktion. Positiv förstärkning var den metod som utgjorde störst procent (37 %) av dem som beskrevs väl. Då det har visats att människor vänder sig mer och mer till media så som tv och internet för att inhämta information så är dessa siffror väldigt oroväckande. Det skulle innebära att tv-tittare som ser dessa program tror att de fått all information de behöver och applicerar träningen på sin hund fast än att de kan sakna viktig information. Om man då tänker tillbaks på ovanstående resultat där de aversiva metoderna var de som användes mest vid arbetet med problemet och att dessa metoder krävde stor kunskap och tajming skulle bristen på information innebära att hunden bara mår sämre och sämre. Detta för att en fel använd aversiv metod oftast innebär att hunden blir mer och mer rädd och hundens välfärd då försämras. Många vetenskapliga artiklar skriver att det är väldigt viktigt att utbilda ägare med korrekt information, att det är viktigt att inte träna en rädd hund med aversiva metoder och att det är viktigt att behandla varje fall enskilt då alla situationer är unika. Dessa punkter visar på hur viktigt det är att tv-programmen går ut med mycket lättförstådd information till tittaren. Att utforma dessa program så att de uppfyller kvaliteten som krävs är något som är viktigt att jobba vidare med.