Diagnos och behandling av Giardia duodenalis i en naturligt infekterad hundkoloni

Abstract: Giardia duodenalis är en flagellat som koloniserar främre tunntarmen och det är en vanlig parasit hos hundar över hela världen. Symptombilden vid giardiainfektion varierar då patogenesen för giardiasis är multifaktoriell och beror på faktorer hos både värddjuret och parasiten. G. duodenalis kan anses som en opportunistisk parasit som ge upphov till kronisk intermittent diarré vid exempelvis stress och nedsatt immunförsvar. Idag finns inga godkända preparat för behandling av Giardia spp. hos hund. Läkemedelsverket rekommenderar dock behandling med fenbendazol (50 mg q24h) i trefem dagar eller metronidazol (25 mg/kg q12h) i fem-sju dagar. Studiens syfte var att diagnostisera och behandla G. duodenalis i en naturligt infekterad hundkoloni med olika behandlingsprotokoll samt att följa behandlingsresultatet under och/eller efter avslutad behandling. Studien omfattade 28 vuxna beaglehundar som ägs av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU, Ultuna, Uppsala), av vilka några uppvisade kronisk intermittent diarré. När feces från samtliga hundarna analyserades visade 18/28 (64 %) förekomst av giardiacystor med zinksulfatflotation och immunofluorescens. Inga andra parasiter detekterades. Vidtagna åtgärder omfattade farmakologisk behandling, miljösanering och utökade hygienrutiner. I första behandlingsomgången behandlades hundarna med fenbendazol (50 mg/kg q24h) i tio dagar. I samband med saneringen av hundrummen och rastgårdarna,mitt under behandlingsperioden, schamponerades också hundarna. Resultatet följdes upp genom daglig provtagning av nio utvalda hundar under behandlingen och under de efterföljande elva dagarna. Under de tre sista dagarna av behandlingen var samtliga hundar fria från G. duodenalis, men redan första dagen efter avslutad behandling påvisades åter cystor i feces från tre hundar. Efter nio dagar påvisades cystor hos 8/9 hundar och behandlingen bedömdes misslyckad. Det finns flera anledningar som kan förklara ofullständig effekt av en läkemedelsbehandling, bland annat exempel en minskad känslighet eller resistens hos parasiten. Vid andra behandlingen administrerades en kombination av fenbendazol (50 mg/kg q24h) och metronidazol (15 mg/kg q12h) i tio dagar. Liknande hygienåtgärder som tidigare vidtogs, men vid andra behandlingsomgången togs endast avföringsprover efter avslutad behandling. Samtliga nio utvalda hundar var negativa både två-fyra och sju dagar efter avslutad behandling vilket tolkades som ett lyckat behandlingsresultat. Fyra och elva veckor efter avslutad behandling upptäcktes dock återigen giardiacystor hos 5/26 hundar (19 %). Ett fåtal hundar hade troligtvis återinfekterades med cystor från miljön. Vid studiens slut var förekomsten av giardiapositiva hundar betydligt lägre än vid studiens start och hundarna var dessutom kliniskt bättre. Ytterligare behandling var därför inte aktuellt. Denna studie visar hur svårt det kan vara att bli fri från G. duodenalis. från en hundkoloni, bland annat på grund av att det är svårt att fullständigt avlägsna parasiten från miljön. Behandling med fenbendazol i kombination metronidazol visades ge ett bättre behandlingsresultat än vid enbart fenbendazol. Resultaten i denna studie tyder på att behandlingstiden kan behöva förlängas från tre-fem dagar som idag rekommenderas till sju-tio dagar, framför allt vid behandling av en grupp hundar. Kombinationsbehandling kan vara ett alternativ vid svårbehandlade infektioner eller vid behandling av en grupp hundar, men bör inte användas till enskilda individer som rutin på grund av risk för resistensutveckling. Symptomfria hundar ska inte behandlas rutinmässigt eftersom G. duodenalis kan betraktas som en opportunistisk parasit. Sammanfattningsvis är det svårt att eliminera G. duodenalis från en hundkoloni trots behandling med fenbendazol och metronidazol inklusive intensivt saneringsarbete. Orsaken kan bero på en bristande effekt av läkemedel, återinfektion eller båda två.