Uppfattningen av barns platsskapande i kommunal planering : en fallstudie av hur två svenska kommuner planerar för och med barn i en urban miljö

Abstract: Platsskapande syftar på processen där individen bygger en relation till den fysiska miljön av en plats. Barns sätt att se och skapa platser på är flexibelt och mjukt i sitt uttryck, till skillnad från vuxenvärldens strikta konstruktioner av plats, och platsskapande är en väsentlig aspekt för barn att upptäcka och förstå sin omvärld. Utomhuslek är en av de mest grundläggande aspekterna av barns platsskapande, tillsammans med variation av miljöer, och barn skapar platser då de fritt får utforska och upptäcka möjligheter i sin omgivning på sina egna villkor. Under barndomen är platserna barn leker på en del av deras identitetsskapande då vardagsmiljön utgör en arena för aktivitet och kunskap. Vuxnas barnperspektiv inom planering har en direkt inverkan på utformningen av miljöer som planeras med avsikten att främja barns närvaro, och det finns idag ingen tydlig bild av hur barns platsskapande beaktas i planering. Utifrån en fallstudie av två svenska kommuner undersöks därför hur barns platsskapande uppfattas och uppmärksammas inom planering av offentliga miljöer, med målet att lyfta värdet av barns platsskapande som en del av hållbar stadsutveckling. Resultatet visar att det finns en förståelse för barns platsskapande bland tjänstepersoner som arbetar med barn i planering, och de framhäver barns förmåga att kreativt skapa och leka efter sin egen fantasi som grunden till barns platsskapande. Planering kan främja barns platsskapande genom att planera för rörelsefrihet, nära tillgång till grönytor och miljöer med varierande innehåll. Men även genom att lämna plats för oprogrammerade miljöer och okodat material där barns skapande av platser får fri möjlighet att uttryckas. Samtidigt understryker resultatet att barns platsskapande sällan ges utrymme att uttryckligen arbetas med inom planering och att det huvudsakligen är formellt platsskapande som behandlas i de fall där det arbetas med. Utrymmet för att arbeta med barns platsskapande begränsas i stor mån av fyrkantiga planeringsstrukturer och onyanserade synsätt då det saknas konkreta officiella strategier för hur ett sådant arbete ska gå till väga, och det är vanligt att arbetet drivs av engagerade tjänstepersoner.