Patologiska förändringar och behandling av halta suggor i svenska grisbesättningar

Abstract: Upp mot 50 % av suggorna inom grisproduktionen slås ut årligen, vilket inte är gynnsamt för varken produktionen, ekonomin eller djurvälfärden. Ben- eller klövproblem och trauma som ger hälta hos suggor är en vanlig förekommande orsak till oplanerad utslagning av suggor. Antibiotika, ofta tillsammans med NSAID, är den främsta behandlingsmetoden vid förekomst av hälta hos gris. Med tanke på att antibiotikaresistens är ett ökande problem i världen är det viktigt att minimera all antibiotikaanvändning och säkerställa att det inte används i onödan. I denna studie inkluderas ben från totalt 29 suggor som avlivats på svenska gårdar på grund av hälta. Obduktion av benen har genomförts för att beskriva de patologanatomiska förändringarna genom makroskopisk och i vissa fall histologisk bedömning. Till varje ben medföljer remiss med information om suggans ålder, senast grisnings- och betäckningsdatum, föregående behandling och misstänkt orsak till hältan. Syftet med obduktionen är att utröna varför djuren uppvisat hälta och identifiera orsaker till oplanerad utslagning på grund av hälta. Målet med undersökningen är även att klargöra om majoriteten av förändringarna kräver antibiotikabehandling eller inte, och om en annan behandling ska övervägas. En behandling som inte innefattar antibiotika, är av värde i de fall där ingen tydlig klinisk misstanke om bakteriell infektion föreligger. I studien jämförs även klinisk misstanke med postmortal diagnos, för att utvärdera hur ofta rätt diagnos ställs kliniskt. Majoriteten av suggorna var inte äldre än 2 år och 48 % var gyltor eller hade endast haft en kull innan utslagning till följd av hälta. De mest förekommande diagnoserna var kronisk artrit med både abscesser och osteomyelit, frakturer, abscesser i muskulaturen med ledkommunikation, samt osteochondrosis dissekans. Åtta frakturer påvisades varav sex var kroniska och sju hade behandlats med antibiotika. Tretton fall med kroniska artriter påvisades, varav nio uppvisade förändringar i form av svullnad, sår och abscesser i klövregionen, och åtta hade kroniska irreversibla destruktiva ledförändringar. I tolv fall detekterades hältorna under betäckningsperioden, nio fall under sinperioden, sju under diperioden och i ett fall angavs ingen specifik period. Antibiotika användes i 25 av 29 fall, i två fall användes ingen antibiotika och i två fall saknades behandlingsinformation. I 24 av 25 fall var penicillin förstahandsvalet och i 17 fall kombinerades antibiotika med NSAID. I en majoritet av de 29 fallen förefaller inte antibiotikabehandling vara av värde för sjukdomstillståndet och kan därmed betraktas som onödigt. Resultaten i studien visar hur svårt det är att kliniskt diagnostisera orsaken till hälta hos gris. En ökad kunskap om hur fall som inte svarar på behandling skall hanteras krävs, vilket troligen inkluderar att beslut om avlivning måste fattas i ett tidigare skede än vad som sker idag.