Toxocara canis, prevalens hos hund och människa samt behandlingsrekommendationer hos valpar
Abstract: Toxocara canis är hundens spolmask och parasiten förekommer globalt. T. canis är även en zoonos och kan smitta till människor. Prevalensen hos hundar och människor varierar främst mellan utvecklingsländer och industriella länder men även inom länderna på grund av bland annat geografiska-, socioekonomiska- och hygieniska-skillnader. Parasiten har en komplex livscykel där hunddjur, som hund och räv, är huvudvärdar och de får i sig smittan bland annat genom oralt intag av infektiösa ägg eller genom så kallade parateniska mellanvärdar som exempelvis mindre däggdjur, lagomorfer och fåglar. Valpar kan även bli smittade under dräktighetstiden av latenta larver hos tiken (vilande larver i vävnaden) men även via mjölken. Hos hunddjuren är det oftast valparna som drabbas hårdast av infektion och kan till och med avlida på grund av att tarmen förstoppas. Förutom att valparna mår dåligt bidrar de även till stor spridning av ägg till omgivningen genom sin avföring. Människor kan av misstag bli en paratenisk mellanvärd genom oralt intag av infektiösa ägg från exempelvis jord eller kontaminerad föda men även genom oralt intag av andra parateniska mellanvärdar. Människor kan drabbas av diffusa symptom men i allvarligare fall kan parasiten även orsaka blindhet och neurologiska skador. Diagnostiken som används idag är att identifiera ägg i träcken från adulta maskar vilket gör att latenta larver i vävnaden ej kan påvisas. Behandlingsrekommendationerna i Sverige för valpar är profylaktisk behandling vid 14-20 dagar efter valpning av både tiken och valparna eller av modertiken dagligen från dag 40 i dräktighetstiden till 14 dagar efter valpning. Substanserna som används mot T. canis är bensimidazoler och tetrahydropyrimidiner. En nackdel med profylaktisk behandling av valpar är att många individer blir exponerade för läkemedel oavsett om de är infekterade eller inte. Även att behandlingen måste pågå under en längre tid och utföras av djurägaren utgör en risk att behandlingen inte blir tillräcklig eftersom risken finns att behandlingen underdoseras om djurägaren missar att behandla någon/några dagar. Det skulle vara värdefullt att utveckla en behandlings- och diagnostik-metod som endast behandlar dräktiga tikar med latenta larver för att undvika exponering av valpar som ej är smittade och även förhindra eventuell framtida resistensutveckling. På grund av zoonosrisken är det viktigt att ha kvar effektiva substanser även i framtiden. Den här litteraturstudien tar upp prevalensen av T. canis och de behandlingsrekommendationer som finns för valpar under tiden de är hos uppfödaren och även preparat som säljs på apoteken som passar rekommendationerna. Zoonosaspekterna med smittan kommer även den att beröras. Min slutsats efter att ha gjort denna litteraturstudie är att prevalensen i Sverige borde utvärderas för att förhindra eventuell uppkomst av resistens i framtiden. Även nya diagnostiska metoder av latenta larver hos tiken behövas för att undvika profylaktisk behandling av just valpar.
AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)