Preoperativ luftvägsbedömning på hund inför orotrakeal intubering

University essay from SLU/Dept. of Clinical Sciences

Abstract: Orotrakeal intubering är en vanligt förekommande procedur i samband med anestesi. Intubering görs av flera anledningar men framförallt för att upprätthålla fria andningsvägar och effektivt kunna tillföra patienten syrgas. Intubering är en riskfylld process som kräver både formell och reell kunskap hos personalen som intuberar, då misslyckad eller fördröjd intubering kan leda till allvarliga konsekvenser såsom hypoxemi och hypoxi. I dagsläget finns ingen utarbetad metod inom djursjukvården gällande preoperativ bedömning av hundars luftvägar i syfte att förutse svår intubering. Inom humansjukvården används olika metoder för preoperativ bedömning av patienters luftvägar. Två väl använda metoder inom humansjukvården är Mallampati-skalan (MGS) och Cormack-Lehane-graderingen (CL), som båda innebär en visuell bedömning av pharynx respektive larynx i syfte att förutse potentiellt svår intubering. Detta kandidatarbete inom djuromvårdnad syftar till att skapa en graderingsskala för att bedöma luftvägarna inför intubering på hund. Till grund fanns MGS och CL som används för bedömning av pharynx respektive larynx på människa. En sådan graderingsskala skulle kunna innebära ökad patientsäkerhet och förhoppningsvis vara till stor hjälp för djursjukskötare i det kliniska arbetet. Inom humansjukvården utförs MGS på vaken patient, vilket inte är möjligt på hundar. Därför undersöktes även om svår intubering på hund kunde identifieras utifrån andra faktorer som kan bedömas på vaken hund såsom skallform, övervikt och kön. Möjlighet att dra liknelser mellan hundars kroppskonstitution och svår intubering skulle innebära att svår intubering kan upptäckas innan hundar sövs och personal kan därmed göra de extra förberedelser som behövs vid hantering av riskpatienter innan induktion. En observationsstudie utfördes för att undersöka hur en graderingsskala för att bedöma svårighetsgrad vid intubering på hund skulle kunna se ut samt om olika faktorer, såsom skallform, övervikt och kön, kan påverka intubering. Fotografier togs på hundarnas pharynx och larynx efter induktion, direkt innan intubering. Vidare antecknades information om hundarna i ett protokoll och svårighetsgrad av intubering (grad 1, 2 eller 3) skrevs ned. I studien observerades 34 hundar och efter exklusion återstod 27 hundar för bedömning. De återstående hundarna hade kompletta protokoll och det fanns fotografier av bedömbar kvalitét från 24 hundar. Både data från protokollet och fotografierna användes för att utforma en graderingsskala för bedömning av svårighetsgrad vid intubering på hund. Graderingsskalan utformades genom att modifiera CL, med beskrivning av svårighetsgrader i både text och bildform. Resultat från studien visade att hundar med brakycefal skallform var signifikant svårare att intubera jämfört med hundarna med dolikocefal skallform. Utöver skallform kunde inget samband upptäckas mellan övriga faktorer och svår intubering i denna studie. Författarna till kandidatarbetet har en positiv inställning till att graderingsskalan kan vara till hjälp vid journalföring och underlätta det kliniska arbetet vid intubering av hund. Dock behöver betydligt fler hundar studeras för att utvärdera om skalan är funktionell eller om justeringar behöver göras för att i framtiden kunna använda graderingsskalan i den kliniska verksamheten.

  AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)