Utsläppsrätter : Klassificering och värdering av företag i Nordamerika och Europa

Abstract: Handelssystem för utsläppsrätter används av flertalet länder och områden i ett försök att minska klimatförändringarna. Syftet med dessa handelssystem är att ge företag ekonomiska incitament att minska sina utsläpp av växthusgaser och på så vis gemensamt minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt. Många av dessa system bygger på en ”cap and trade” princip, d.v.s. ett tak sätts för hur stora utsläppen får vara. För att säkerställa att de sammanlagda utsläppen inte överstiger taket kan företag förvärva utsläppsrätter genom gratis tilldelning eller köp. En utsläppsrätt innebär att företaget kan släppa ut en viss mängd växthusgaser. Företaget måste ha tillräckligt med utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp, annars måste de köpa ytterligare utsläppsrätter av andra företag. Tanken är att man genom detta handelssystem gör det möjligt att minska utsläppen till minsta möjliga kostnad. I dagsläget finns det väldigt lite vägledning kring hur företag ska redovisa utsläppsrätter, vilket främst grundar sig i att åsikterna kring vad utsläppsrätter verkligen är går isär. En del hävdar exempelvis att utsläppsrätter ska ses som lager, medan andra hävdar att de är immateriella tillgångar. En argumentation har även först om att utsläppsrätter i grund och botten är rättigheter och därför ska behandlas som sådana i de finansiella rapporterna. I Nordamerika har organisationen FERC gett ut rekommendationer inom området, sedan tillbakadragandet av IFRIC 3 finns dock ingen vägledning i Europa. Syftet med studien är att undersöka hur 104 företag med säte i Nordamerika och Europa redovisar utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare är syftet att fastställa om det finns några skillnader mellan kontinenter samt mellan sektorerna olja och gas, el samt naturgas. Dessutom förs en diskussion om reglering, särskilt i form av ytterligare standarder, kommer att förbättra kvaliteten på den information som delas i de finansiella rapporterna. Enligt tidigare forskning delger företag vanligtvis väldigt lite information gällande utsläppsrätter. Denna slutsats styrks även av vårt resultat då vår studie visar att en stor andel av företagen inte ens nämner utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare har tidigare forskning visat att redovisningen av utsläppsrätter skiljer sig åt när det gäller klassificering såväl som värdering, något som även styrks av vårt resultat. Vårt resultat indikerar även att de skillnader som finns gällande klassificering och värdering delvis kan förklaras av sätes- och sektorstillhörighet men även av en viss påverkan från FERC och IFRIC 3 på respektive kontinent. Utsläppsrätter klassificeras vanligen som lager i Nordamerika och som immateriell tillgång i Europa, detta beror antagligen på att kontinenterna påverkas av FERCs rekommendation respektive IFRIC 3. Den vanligaste värderingsmetoden, på båda kontinenterna, är anskaffningsvärde. Bland de företag som inte använder sig av denna metod är skillnaderna mellan kontinenterna desto större. Resultatet tyder på att företagen vidtar försiktighet på grund av den osäkerhet utsläppsrätterna innebär. Utifrån detta drar vi slutsatsen att det finns stora skillnader i hur nordamerikanska och europeiska företag klassificerar och värderar utsläppsrätter i de finansiella rapporterna. Studien belyser hur val av redovisningsmetoder, gällande utsläppsrätter, skiljer sig åt mellan nordamerikanska och europeiska företag såväl som mellan olika sektorer. Vidare belyser studien hur den bristande regleringen påverkat kvaliteten i de finansiella rapporterna. Användbarheten i de finansiella rapporterna diskuteras även utifrån legitimitets-, intressent- såväl som institutionell teori.