Faktorer som påverkar proteinnedbrytning och kväveeffektivitet hos mjölkkor

Abstract: Svenska mjölkkor utfodras idag med en stor andel protein för att upprätthålla en hög mjölkproduktion. Protein är ett viktigt näringsämne som bland annat stimulerar syntes av mjölk. För att säkerställa en hög mjölkavkastning finns det en risk att mjölkkon överutfodras med protein som inte kan utnyttjas. Det överskott av protein som inte kan brytas ner och absorberas av kon orsakar stora ekonomiska och miljömässiga konsekvenser. Det finns därmed en tydlig anledning att förbättra kväveeffektiviteten hos kor. Den största delen av fodret bryts ner i våmmen och bildar mikrobiellt protein av våmmens mikroorganismer. Mikrobproteinet innehåller alla essentiella aminosyror som kon behöver. Det våmstabila proteinet passerar våmmen opåverkat och absorberas i tunntarmen. Andelen utnyttjat kväve ökar vid en sänkning av råproteinhalten i foderstaten. För att förbättra kväveutnyttjandet kan även andelen våmlösligt protein minskas. Smältbarheten på protein kan minskas genom att reducera andelen lösligt protein, genom exempelvis förtorkning av grovfoder innan ensilering. Värmebehandling, ökad passagehastighet och användning av grödor som innehåller tanniner kan också minska fodrets smältbarhet. Genom stort fokus på gårdens egen odling av ett högkvalitativt grovfoder kan behovet av proteinkraftfoder minska. Nedbrytningen av protein sker främst av bakterier men även av protozoer i våmmen. Bakterier verkar vara mer effektiva på att bryta ner protein och utnyttja kväve än protozoer. Kväveeffektiviteten kan indikeras med hjälp av ureahalten i mjölk. Pågående forskning sker för att kunna skatta individuellt foderintag, exempelvis med MIRanalys, vilket gör att kväveeffektiviteten skulle kunna skattas på ett säkrare sätt.