Två rödlistade arter i ett fragmenterat landskap : en studie av konnektivitet

Abstract: Sedan trakthyggesbrukets införande har stora förändringar skett i de svenska skogarna. Viktiga negativa effekter av trakthyggesbruk på skogslevande arter är habitatförluster och habitatfragmentering. I detta sammanhang är begreppet konnektivitet viktigt. Konnektivitet beskriver i vilken utsträckning arter kan röra sig mellan lämpliga habitatfläckar i landskapet. Konnektiviteten för en art är beroende av andel lämpliga habitat och artens spridningsförmåga. Konnektivitet undersöktes för tolvtandad barkborre och lappmes vid olika spridningsavstånd. Analyser utfördes för lämpliga habitatfläckar både i skogar över 60 år och över 100 år. För tolvtandad barkborre undersöktes viktiga habitatfläckar och en diskussion kring skydd av habitatfläckar fördes. För lappmes gjordes en jämförelse mellan två områden för att undersöka om fragmentering av skogslandskapet kunde vara en orsak till att lappmesen försvunnit från det ena området men fanns kvar i det andra. För tolvtandad barkborre var 35 fläckar icke-skyddade och 15 fläckar skyddade bland de habitatfläckar med högst konnektivitet vid ett urval av skogar över 100 år. Av de icke-skyddade fläckarna ägde Sveaskog 31 stycken, resterande 4 fläckar var privatägda. Konnektiviteten var i medeltal högst för de icke-skyddade fläckarna. Vid skydd av skog skulle habitatfläckar med hög konnektivitet prioriteras eftersom dessa fläckar har god anslutning till andra fläckar och därigenom kan fungera som spridningsvägar. För lappmes fanns en större areal lämpliga habitatfläckar över 100 år i området där arten fanns kvar jämfört med området där arten försvunnit, vilket innebar att fragmenteringsgraden var lägre i området där arten fanns kvar. Detta indikerar att fragmentering kan vara en av orsakerna till att lappmesen försvunnit från det ena området.