Reduction of Statelessness and Access to Nationality: The need for EU-regulation – The showcase of stateless Roma in Slovenia

Abstract: Rätten till medborgarskap kodifierad i artikel 15 i FN:s declaration om de mänskliga rättigheterna tolkas som rätten att ha rättigheter. Genom medborgarskap säkras tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter. Personer som inte betraktas som medborgare i någon stat enligt dess lagar är de jure statslösa. Åtnjutandet av mänskliga rättigheter för de jure statslösa är följaktligen begränsad. För närvarande finns det ett flertal internationella instrument som reglerar statslöshet. Några av de mest betydande är 1954 Convention relating to the Status of Stateless Persons, the 1961 Convention on the Reduction of Statelessness, the 1997 European Convention on Nationality och the 2006 Council of Europe Convention on the Avoidance of Statelessness in relation to State Succession. I dessa uppmanas stater att ”underlätta tillgång till medborgarskap" eftersom detta är den enda "hållbara lösningen” av statslöshet. Denna permanenta lösning kan uppnås genom erkännande av medborgarskap (vid födsel) eller naturalisation (ansökan om medborgarskap). Trots ovannämnda instrument, finns det states som tillämpar medborgarskapslagar som försätter individer i statslöshet. För romer i Central-och Östeuropa är detta särskilt tydligt. Flera rapporter från människorätts- och romarättsorganisationer och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter uttrycker stor oro för situationen och antalet statslösa romer i denna region, där Slovenien utgör ett exempel där många romer är statslösa till följd av secession och ny statsbildning, diskriminerande medborgarskapslagar och administrativa förfaranden, särskilt gällande villkor för naturalisation. Detta indikerar att det finns situationer där internationella instrument helt enkelt inte är tillräckliga, främst på grund av det svaga stödet för deras innehåll. Inte heller på EU-nivå kan medborgarskap garanteras eftersom frågan om in situ statslöshet inte behandlas alls i EU-lagstiftning. Anledningen till detta är bland annat EU’s bristande lagstiftningskompetens i frågan samt principen om staters suveränitet. Denna uppsats beklagar avsaknaden av sådan kompetens, då EU-lagstiftning vore ett alternativ och komplement till redan befintliga instrument, för att mer effektivt begränsa statslöshet samt försäkra rätten till medborgarskap inom EU. Det faktum att det finns rättsliga omständigheter som hindrar EU från att anta lagstiftning i frågan, avfärdar dock inte sakförhållandet att sådana rättsliga åtgärder behöver vidtas. Genom EU-lagstiftning kan restriktioner och normer för naturalisationsvillkor åläggas medlemsstaterna vilket i förlängningen skulle trygga tillträdde till medborgarskap genom naturalisation och följaktligen minska förekomsten av statslöshet i enlighet med internationella principer om mänskliga rättigheter.