Sköldlöss i orkidéodling : biologi, skadebild, förekomst och bekämpningsmetoder

Abstract: Sköldlöss kan angripa en lång rad kulturer, däribland familjen Orchidaceae, orkidéerna. Denna består av 25 000 arter och står för omkring 10% av de blommande växterna. Samtliga orkidéarter riskerar att bli eller är utrotningshotade. Detta beror bland annat på den illegala insamling och handel som sker med dessa på grund av deras höga värde. Detta som en följd av att de utgör den mest åtråvärda växtfamiljen inom den kommersiella odlingen. Den insamling av växtmaterial som skett genom tiderna har även varit med och spritt ohyra över världen. Däribland arter ur överfamiljen Coccoidea eller de så kallade sköldlössen, spridningen av dessa har på sina håll inneburit ännu ett hot mot lokala orkidéarter. Sköldlössen är också troligen de mest problematiska vid odlingen av orkidéer. I och med sköldlössens väl utvecklade försvar genom ett i många fall vaxartat skyddshölje, är sköldlössen svåra att väta ned. Det vattenavvisande skyddet gör dem svårbekämpade då vissa bekämpningsmedel kan ha svårt att få fäste och därmed ge någon påverkan på sköldlössen. Denna studie beskriver biologi, förekomst, skadebild och bekämpning för fem sköldlusarter ur tre olika sköldlusfamiljer, som förekommer inom orkidéodling: Saissetia coffeae, Coccus hesperidum, Diaspis boisduvalii, Planococcus citri samt Pseudococcus longispinus. Det finns en mängd tillvägagångssätt runt om i världen för att bekämpa dessa skadegörare. Allt från olika olje-, såp- och spritblandningar med diverse tillsatser till biologisk bekämpning och kemiska bekämpningsmedel. För tillfället finns enbart Cryptholaemus montrouzieri och Chrysoperla carnea tillgängliga i Sverige som biologisk bekämpning men fler väntas bli tillgängliga framöver. C. carnea kan vid ett kontinuerligt utsläpp verka som en förebyggande åtgärd gentemot sköldlöss. Oljeblandningarna kan kväva sköldlössen medan såporna kan lösa upp deras vaxartade skydd. Användningen av kemiska bekämpningsmedel har visat sig kunna ge motsatt effekt vid hög användning. Det kan rent av öka diversiteten av sköldlusarter på angripna plantor och bör därmed bara användas vid akuta fall. P. longispinus och D. boisduvalii verkar vara de sköldlusarter som orsakar störst problem för orkidéodlare. Dessa två tas även upp i svaren från orkidéodlare i den frågeenkät som skickats ut. Enkäten påvisar även att odlare inte använder sig av biologisk bekämpning i någon högre grad, utan de tenderar att använda sig av annan bekämpning såsom pesticider. C. montrouzieri och C. carnea skall ändock ha god effekt gentemot P. longispinus medan någon effektiv biologisk bekämpning gentemot D. boisduvalii verkar saknas. Vid närvaro av myror kan förebyggande åtgärder gentemot P. longispinus vara att bekämpa myrorna eller att att blockera deras möjligheter att nå angreppen. Myrorna är nämligen intresserade av den honungsdagg som P. longispinus sprider på grund av den stora konsumtionen av floem och erbjuder därför skydd åt sköldlusbestånden. D. boisduvalii sprider ingen honungsdagg, vilket gör dem ointressanta från myrans perspektiv. För D. boisduvalii kan man istället hålla rent från dött växtmaterial såsom blom- och bladslidor där angreppen annars lätt sker. I övrigt är det det första nymfstadiet/kravlarna som är det mest lättbekämpade stadiet bland sköldlössen. Därför bör bekämpning sättas in innan de nått det nästföljande utvecklingsstadiet, i vilket de har ett betydligt bättre skydd. Därmed är en kontinuerlig inspektion av växtmaterialet en god idé samt att valda bekämpningsmetoder återupprepas innan det att nästa ström av kravlare hinner påbörja nästa fas i artens livscykel.