Bakbenshältor av frånskjuts- och belastningstyp : beskrivning av diagnoser och smärtlokalisation

Abstract: Ortopediska skador och lidanden är idag den största utslagsorsaken hos ridhästarna och även den vanligaste anledningen till varför hästägare söker veterinärhjälp i Sverige. Detta innebär en utmaning för veterinärerna eftersom utredningsgången baseras på visuell bedömning av rörelsemönstret och denna bedömning har visat måttlig till låg samstämmighet mellan veterinärer. Det här har lett till en utveckling av de objektiva rörelseanalyssystemen som idag kan underlätta och hjälpa veterinären i sin kliniska bedömning. En hälta kan uppvisas under olika sekvenser av en stegcykel och då även klassificeras utefter när i cykeln den yttrar sig. Dessa hältor kan därför delas upp i olika hältkaraktärer så som belastnings- eller frånskjutshältor. I dagsläget finns det ingen tydlig beskrivning av hur de olika hältkaraktärerna är kopplade till specifika diagnoser eller orsakade av smärta från en specifik anatomisk struktur. I den här studien undersöktes fördelningen av diagnoser och anatomisk lokalisation av smärta för kliniskt halta hästar som indelades efter olika hältakaraktär. Specifikt undersöktes hästar som konstaterats ha en frånskjuts-, isättnings- eller kombinationshälta från ett bakben. Retrospektivt inkluderades hästar till studien som genomgått en hältutredning på Universitetsdjursjukhuset under perioden januari 2016 till hösten 2019 och i samband med detta mätts med det objektiva rörelseanalyssystemet QHorse (Qualisys®). Urvalet baserades på om hästen hade en asymmetri av bäckenets vertikala rörelse, större eller lika med 3 mm, samt att denna asymmetri minskade med minst 30 procent efter diagnostisk bedövning. Dessa individers journaler granskades och behandlande veterinärs subjektiva hältbedömning och slutgiltiga diagnoskoder noterades. Detta resulterade i 78 hästar. För att öka sannolikheten till samstämmighet mellan subjektiv och objektiv hältbedömning och för att säkerställa en relevant hältgrad på rakt spår, ökades gränsvärdet för inkluderade vertikala rörelseasymmetrier till >5mm, och en förbättring med minst 50 % efter lagd bedövning. Slutligen ingick 49 hästar i arbetet. Dessa hästar fördelades vidare in i tre hältgrupper, baserat på deras bedövningsrespons: frånskjut- (10 st), belastnings- (23st) eller kombinationshälta (16st) där båda hältkaraktärerna förekom. Den vanligast förekommande positiva bedövningen var lokaliserad till knäled 19st (39 %). Per grupp var den vanligaste bedövningen lokaliserad till; knäleder 12 st (52 %) hos frånskjutsgruppen, knäleder 6 st (38 %) hos belastningsgruppen och gaffelband 3 st (30 %) hos kombinationsgruppen. Även för diagnoserna var knäledspatologi främst förekommande 16st (33 %) fördelat per grupp som; knäledspatologi 10 st (43 %) i frånskjutsgruppen, hälta utan närmare specifikation 7 st (44 %) i belastningsgruppen, gaffelbandspatologi/hasledspatologi/ eller patologi från bursa/ senskida 2 st (20 % respektive) i kombinationsgruppen. Eftersom antalet hästar per hältgrupp blev litet och antalet diagnoser och positiva bedövningslokalisationer var många, gjordes inga statistiska tester på materialet. Därför kan inga generella slutsatser dras gällande förväntad fördelning av diagnoser eller bedövade anatomiska strukturer hos hästar med frånskjuts-, belastnings- eller kombinationshälta.