Val av protokoll vid immobilisering av noshörning

Abstract: Det finns en rad olika anledningar till att söva vilda noshörningar, vare sig det är i fält eller i tillfälliga inhägnader. Det kan vara fråga om bevarandeinsatser som avhorning eller chipmärkning, avlägsnande av snaror, öronmärkning eller att förse djuret med radiosändare. Oavsett varför det behöver hanteras ställer det stora krav på säkerhet för såväl djuret som människorna runtomkring. Det vanligaste sättet att komma nära och kunna utföra insatserna är att med hjälp av ett injektionsgevär, s.k. darting, administrera en läkemedelssubstans och på så vis immobilisera noshörningen. De substanser som oftast används är potenta opioider som även i så små doser som får plats i en pil har förmåga att immobilisera så pass stora djur som noshörningar. Opioiderna blandas oftast med lugnande och sederande substanser för att genom synergieffekter kunna minska doserna av respektive substans. Detta görs dels för att få en balanserad immobilisering, dels för att undvika eller i varje fall minska icke önskvärda bieffekter som andningsdepression och muskelspasmer. I denna litteraturöversikt har studerats vilka önskade och icke önskade effekter de olika substanserna har, hur de bäst kan kombineras för att minska biverkningarna, samt vilka andra åtgärder som kan vidtas för att underlätta och göra immobiliseringen säkrare, som t.ex. att ge syre eller ändra positionen hos djuret. Studier som har gjorts visar att en kombination av att administrera en partiell antidot i form av butorfanol (en mixad opioidagonist/antagonist) tillsammans med administrering av syre efter immobilisering med etorfin och azaperon är det bästa alternativet för att i alla fall delvis kunna reversera andningsdepression och problem med syresättning. Eftersom de två olika underarter av noshörning som arbetet fokuserar på - trubbnoshörning och spetsnoshörning - har både olika temperament och fysik samt reagerar olika på läkemedelssubstanser har även en översiktlig genomgång över skillnader och likheter mellan arterna gjorts. Vidare redovisas hur dessa skillnader avspeglas i det val av substanser, administrationssätt och övriga åtgärder som utgör det så kallade immobiliseringsprotokollet.