Bekämpningseffekten vid vinteravverkning av granbarkborreangripna träd

Abstract: Granbarkborren (Ips typographus) har historiskt sett dödat stora mängder granskog efter stormar. Både stormen 1969 och stormarna Gudrun och Pär skapade stora mängder yngelsubstrat i form av vindfällda granar vilket ledde till massförökning som följd. Vid epidemiska nivåer av granbarkborre angrips även frisk skog. Den varma och torra sommaren 2018 gjorde att stor del av södra Sveriges granskogar led av torkstress. De nedsatta granarna gjorde dem försvagade och därmed lämpliga för granbarkborre att angripa. Bekämpningsmetoden sök och plock är den metod som rekommenderas av bland annat skogsstyrelsen och innebär att identifiera, avverka och få ut angripet virke från skogen. Vid så stora och många angrepp som blivit hinner de flesta inte avverka under den perioden granbarkborrarna är aktiva utan avverkar även under vinterhalvåret. Hur effektiv den avverkningen är ur bekämpningssynpunkt är huvudfrågan för den här studien. Syftet är att se om avverkning av barkborreskadad skog inne i bestånd med likåldrig skog omkring ger positiv eller negativ effekt på nästkommande års angrepp vid förstasvärmning, jämfört med att inte avverka och genom det inte skapa nya solbelysta hyggeskanter. Under mars månad 2020 identifierades hur många granar med övervintrande granbarkborrar det fanns på 20 angreppsområden. 10 av dessa områden avverkades före förstasvärmning som skedde i slutet av maj månad. Efter att huvudsvärmningen var konstaterat över inventerades antal angripna granar runt de 20 identifierade angreppsområdenas direkta närhet. Resultatet visar tendenser på att avverkade områden har en lägre angreppsfrekvens jämfört med orörda områden. Dock är skillnaden inte signifikant. Denna studie påvisar också att det inte går att helt bekämpa granbarkborren genom avverkning under vintern.