It's not me, it's EU - Critically assessing the relationship between human rights and sovereignty in the CEAS, with a particular focus on the Dublin Regulation

Abstract: Det nuvarande globala systemet är organiserat i territoriella, suveräna stater – ett system som vilar på många antaganden. En viktig aspekt är att påståendet att en del av att vara suverän för med sig förmågan att kontrollera ens gränser och förekomsten av icke-medborgare på ens territorium. Samtidigt visar senare utveckling att förhållningssätt (och försök att reglera) individer som korsar gränser kan inte förstås isolerat. För det första verkar födseln av mänskliga rättigheter under 1900-talet utmana grunden för hur suveräna staters funktion. För det andra har den Europeiska Unionen försökt skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem (CEAS), vilket leder till att asyl och migration upphör att vara ett ämne reserverat för den suveräna staten självt. Syftet med den här uppsatsen är att identifiera de bakomliggande spänningarna i CEAS, och hur dessa formar asyllagstiftning och politik i EU, med ett särskilt fokus på Dublinförordningen. För att uppfylla detta syfte undersöker uppsatsen först viktiga egenskaper hos såväl suveränitet som i mänskliga rättigheter. Genom att göra det har det visat sig att kärnan i den suveräna staten är såväl viljan som behovet att skilja mellan ”inuti” och ”utanför”. Denna gränslinje markeras (och upprätthålls) genom begrepp som medborgarskap och territorialitet, samt att staten använder sitt monopol på legitim användning av våld mot utlänningar (t.ex. genom förvar). I stark kontrast mot detta hävdas mänskliga rättigheter som universella, vilket betyder att rättigheter är inneboende i mänskligheten sig självt, oberoende av t.ex. nationalitet. En närmare undersökning har emellertid visat att människorättsregimen präglas av statscentrism. Statscentrismen hos mänskliga rättigheter är uppenbar både i hur mänskliga rättigheter formuleras, men definitivt också genom beroendet av stater som de medel genom vilka rättigheter ska realiseras. Därför överlever också den suveräna statens logik, då den inte är radikalt utmanad av människorättsordningen. Denna förståelse av suveränitet och mänskliga rättigheter utgör också den bakgrund mot vilken EU och CEAS har ytterligare diskuterats. Vid första anblick verkar projektet med att skapa EU lova ett behövligt sätt att omdefiniera suveränitet, med ett fokus på kollektiva överväganden och mänskliga rättigheter. Från det här perspektivet skulle CEAS betraktas som skapandet av ett sofistikerat regelverk som skyddar den som behöver det. En noggrannare granskning av logiken i EU och CEAS, tillsammans med diskussioner av relevanta bestämmelser och rättspraxis i Dublinförordningen, har dock slagit hål på detta löfte. Istället når uppsatsen slutsatsen att spänningen mellan suveränitet och mänskliga rättigheter har en djupgående påverkan på hur EU behandlar frågor om migration och asyl, och därför också CEAS. Både EU och CEAS bygger på samma behov att upprätthålla skiljelinjen mellan ”inuti” och ”utanför” på liknande sätt som suveräna stater fungerar, om än på en större skala och med mer innovativa åtgärder. Resultatet är ett system som innehåller tvångsdelar och som förvandlar mänskliga rättigheter till frågor om administrativ byråkrati.