Föräldradjur inom slaktkycklingindustrin : välfärdsproblem och försök till åtgärder

Abstract: Dagens slaktkycklingindustri har medfört flera välfärdsproblem för de avelsfåglar (föräldradjuren) som används för att producera slaktkycklingar och detta arbete syftar till att ge en överblick över dessa välfärdsproblem samt redogöra för eventuella försök till åtgärder som gjorts. De mest uppmärksammade problemen handlar om foderrestriktioner samt aggressiva beteenden vid parning. Genetisk selektion för snabb tillväxt har skapat en ökad aptit och därmed ökad foderkonsumtion, något som samtidigt gett hälso- och reproduktionsproblem hos föräldradjuren. Detta löser man i dagsläget med strikta foderrestriktioner som för fåglarna medför stress på grund av kronisk hunger och som leder till stereotypa beteenden. Det sker nu en ökad användning av dvärgbroilerhöns, som en väg att undkomma de striktaste foderrestriktionerna. Försök har även gjorts med utspädda foder och aptitsänkande substanser. Genetisk selektion verkar också ha gett upphov till störda parningsbeteenden hos avelsfåglarna. Tuppar uppvaktar inte hönor korrekt och hönorna visar sig inte parningsvilliga, något som leder till aggressiva beteenden med skador som följd. Skador fås även som en följd av överparning. Experiment med täckande paneler har setts kunna minska aggressiva interaktioner men är inget som används i dagsläget. I många länder används stympning såsom näbbtrimning istället för att minska mängden skador. Den karga omgivning som föräldradjuren generellt hålls i, bidrar till låg aktivitetsgrad och ökad mängd aggressiva och stereotypa beteenden. Sittpinnar har visats kunna minska andelen golvägg, beteendeproblem och kloakkannibalism hos värpande hönor, dock är det då viktigt att sittpinnarna är rätt utformade, placerade samt att de introduceras tidigt i fåglarnas liv. Inspektioner har visat på ett visst behov av utbildning kring avlivningsmetoder bland den personal som arbetar på både slakterier och i uppfödningarna. Bland annat måste man vara aktsam att fåglar som väger över 5 kilo avlivas på ett adekvat sätt. Ammoniak och damm samt val av ljusintensitet i djuranläggningarna är andra välfärdsområden där brister kan ses. Vid för höga ammoniaknivåer fås irritation i fåglarnas luftvägar och ögon och det har också negativ inverkan på bland annat fåglarnas immunförsvar. Eftersom föräldradjuren använder samma ströbädd i över 60 veckor, är det viktigt att den hålls torr och att ventilationen i anläggningen fungerar bra. Luftkvalitén kan förbättras genom att använda strömaterial som avger mindre mängder damm men mot slutet av produktionsperioden blir det ändå svårt att hålla nere dammnivåerna då en stor mängd gödsel, fjädrar och matpartiklar har ansamlats och bidrar till dammet. Som ett verktyg mot fjäderhackning används låg ljusintensitet. Då uppstår dock problem eftersom djuren inte kan se vad de gör och skador på ögonen kan uppkomma. I Sverige är det lag på dagsljus i fjäderfäanläggningar men vid djurskyddskontroller som gjorts har det konstaterats att 70 procent inte hade tillgång till dagsljus. En anledning till det är att stor osäkerhet råder kring vad som är bästa belysningen och vad som är praktiskt genomförbart. Eftersom produktionen av slaktkyckling ökar i både Sverige och globalt är det viktigt att se över, inte bara slaktkycklingarnas situation men också föräldradjurens. Kanske måste avelsföretagen helt sluta att använda de hårdavlade broilerlinjerna för att bli av med de största välfärdsproblemen.