Blålupin : odling i Sverige, varför och hur? möjligheter och begränsningar

Abstract: Blålupin (Lupinus Angustifolius L.) är en kvävefixerande baljväxt med hög proteinhalt. Genom en ökad odling i Sverige skulle den kunna bidra till mer varierade växtföljder och en ökad produktion av proteinfoder. Blålupin är inte värdväxt för ärtrotröta, vilket gör den till ett bra alternativ till åkerböna och ärt I växtföljden. Blålupin bör inte återkomma oftare än vart 5:e år i växtföljden, bland annat på grund av dålig ogräskonkurrens, vilket kan ge en stor uppförökning av ogräs. Blålupin föredrar lättare jordar och klarar ett lägre pH i marken, samt är en bra förfrukt. Utsädet är relativt dyrt och det kan än så länge vara svårt att få avsättning för grödan om man inte kan använda den själv som foder. Det finns två typer av blålupin, förgrenade sorter och oförgrenade sorter, och de skiljer sig åt i egenskaper som skörd, mognad och ogräskonkurrens. Det är möjligt att odla blålupin upp till Mälardalsregionen då den kräver en relativt lång växtsäsong. Blålupin är ett användbart fodermedel till de flesta djurslag. Förutsatt att man lyckas med ogräsbekämpning och skörd kan blålupin på lätta jordar konkurrera med andra grödor till proteinfoder i Sverige.