Mätning av muskelomfång med måttband : en reliabilitetsstudie på häst

Abstract: Idag finns det inget enkelt och objektivt sätt att bedöma muskelstyrka på häst. Antingen behöver bedömningen ske subjektivt med hjälp av palpation, genom analys av muskelbiopsier eller genom användning av icke-validerade metoder med diagnostiskt ultraljud. Detta försvårar uppföljning av såväl behandling som träning. Syftet med denna studie är att förbättra möjligheten att objektivt utvärdera muskelomfång hos häst, något som är viktigt vid såväl rehabilitering som träning av muskulatur. Att mäta muskelomfång är relevant då omfånget av muskulaturen korrelerar med muskelstyrkan. En ansats görs att med hjälp av studien besvara flertalet frågeställningar. Repeterbarheten hos metoden utvärderas, alltså hur tillförlitligt en observatör kan göra upprepade mätningar. Även reproducerbarhet studeras, vilket kan förklaras som huruvida olika observatörer kan utföra mätningar med samma resultat. I en experimentell studie genomfördes muskelomfångsmätningar med måttband på elva hästar. Mätningarna gjordes distalt om armbågen samt proximalt respektive distalt om knäleden. Totala omfång samt semi-omfång (böjar- respektive sträckarmuskler på framben och distala bakben och den laterala respektive mediala sidan av benet proximalt om knäleden) uppmättes. För att utvärdera repeterbarheten och reproducerbarheten hos metoden för de olika omfångsmåtten beräknades intraklass korrelationskoefficienter (ICC) utifrån intra- respektive inter-observatörvarians. Repeterbarheten skattades som minst bra för samtliga muskelomfångsmått. Dessutom, för alla tre totala omfångsmått på distala bakbenet samt total omkrets och semi-omkrets för böjarmuskler på frambenet skattades intra-observatör-ICC som utmärkt. Reproducerbarheten skattades som bra för totalt omfång hos bakbenet både distalt och proximalt. För totalt omfång hos frambenet, frambenets semi-omkrets för böjarmuskler samt bakbenets proximala semi-omkrets lateralt var reproducerbarheten måttlig, även om reproducerbarheten för det totala omfånget hos frambenet var nära gränsen till bra. Reproducerbarheten för resterande omfångsmått betraktades som dålig. En slutsats utifrån resultaten från den här studien var att om samma observatör gjorde upprepade mätningar så var tillförlitligheten god till utmärkt för alla omfångsmått som undersöktes. Däremot om olika observatörer mätte samma sak så skiljde sig resultatet mer för alla omfångsmåtten. För de totala omfångsmåtten, framförallt på bakbenet, var mätningar från olika observatörer mer samstämmiga än för övriga omfångsmått. Sammanfattningsvis bör samma observatör utföra mätningarna vid mätning av muskelomfång på häst, samt ett måttband med dynamometer användas. Denna studie ska dock främst ses som ett steg mot en validerad metod för muskelomfångsmätning på häst. Nyckelord: häst, muskel, muskelomfångsmätning, måttband, rehabilitering