Utvärdering av behandlingseffekt och riskfaktorer på gårdar med hästar naturligt infekterade med Strongylus vulgaris

Abstract: Strongylus vulgaris är den mest patogena av hästens inälvsparasiter. Hästarna blir smittade på betet via det infektiösa larvstadiet L3. Väl i magtarmkanalen migrerar larverna framför allt till främre krösroten där de utvecklas till L5-larver. Det är i den här fasen parasiten är mest patogen. Skadorna larverna orsakar i krösroten kan leda till syrebrist i tarmen, vilket i sin tur kan leda till kolik och i värsta fall döden. När larverna åter igen är tillbaka i tarmlumen blir de adulta maskar som utsöndrar ägg med hästens träck. Prepatensperioden, tiden mellan infektion och utsöndring av ägg, är sex till sju månader. På 1960–80-talen var prevalensen för S. vulgaris 80–100 %. Rekommendationen var då att avmaska hästarna var åttonde vecka för att bekämpa parasiten, men den intensiva avmaskningen ledde dock till resistens hos andra parasiter, framför allt cyathostominer. Idag finns en utbredd resistens mot bensimidazoler och enstaka fall mot pyrantel. Makrocykliska laktoner är än så länge effektiva, men det har setts tendenser för minskad effekt även hos den här substansgruppen. Därför rekommenderas idag i stället riktad selektiv avmaskning. Det innebär att bara de hästar som utsöndrar mer än 200 EPG och/eller är positiva för S. vulgaris eller bandmask avmaskas. Till följd av de nya avmaskningsrekommendationerna har det återigen setts en ökning av prevalensen av S. vulgaris. En framtida utmaning är därför att kunna hantera smittan utan att driva på resistensutvecklingen av andra parasiter. Syftet med det här arbetet var att bidra till utformning av mer detaljerade rekommendationer för hur en S. vulgaris-smitta ska bekämpas. Delstudie 1 var utformad som en enkätstudie. De utav Statens veterinärmedicinska anstalts (SVA) övervakningsgårdar som vid träckprovtagningen våren 2021 haft minst en häst positiv för S. vulgaris blev erbjudna att delta. Av de tillfrågade gårdarna svarade 64 % på enkäten. Utefter de svar som erhölls verkar det vara en riskfaktor med ett stort antal hästar per gård och stor omsättning av hästar. Enkäten användes också för att rekrytera gårdar till delstudie 2 och 3. I delstudie 2 undersöktes tio hästar som var positiva för S. vulgaris vid träckprovtagningen våren 2021. Uppföljande träckprover togs åtta och 16 veckor efter avmaskning med ivermektin. Samtliga hästar var negativa vid de uppföljande provtagningarna, vilket tyder på att en engångsbehandling med ivermektin på våren har god effekt på adulta maskar av S. vulgaris. I delstudie 3 användes samma gårdar som i delstudie 2. Totalt åtta hästar som var negativa för S. vulgaris och som delat bete med de positiva hästarna under föregående sommar undersöktes. Vid uppföljande träckprover åtta och 16 veckor efter att de positiva hästarna avmaskats var samtliga åtta hästar fortsatt negativa för S. vulgaris. Resultaten talar för att hästar som är negativa för S. vulgaris på våren inte behöver avmaskas då. Emellertid krävs fler studier för att säkerställa det. På en gård med etablerad smitta av S. vulgaris undersöktes i delstudie 4 effekten av två behandlingar med ivermektin av gårdens samtliga hästar med fem månaders intervall. Samtliga hästar avmaskades våren 2020 samt hösten 2020. Våren 2021 avmaskades bara de hästar som hade över 200 EPG. Uppföljande träckprover togs hösten 2020, våren 2021 och hösten 2021. Inga andra beteshygieniska åtgärder implementerades. Vid sista provtagningen hösten 2021 var fyra hästar positiva för S. vulgaris. Det tyder på att avmaskning av samtliga hästar två gånger med fem månaders intervall inte är tillräckligt för att bli av med smittan om inga beteshygieniska åtgärder kan göras eller om nya hästar inte avmaskas systematiskt vid ankomst. Sammanfattningsvis behövs mer forskning för att optimera rekommendationerna kring hur bekämpningen av S. vulgaris bör se ut.