Diagnostik av atopisk dermatit hos hund

Abstract: Antalet hundar som behandlas för allergiska sjukdomar ökar i världen och den vanligast förekommande diagnosen är atopisk dermatit (CAD). Hundar med CAD är överkänsliga mot allergen i sin omgivning såsom kvalster, pollen och mögelsporer. Exponering för allergenet utlöser en immunologisk reaktion som karakteriseras av en överproduktion av IgE och degranulering av mastceller. Det framkallar en inflammation i huden med efterföljande rodnad och klåda. När hunden kliar sig skadar den huden och bäddar för sekundära infektioner. Ofta är det symtomen från de sekundära infektionerna som djurägaren tagit sin hund till veterinären för. Vissa raser är överrepresenterade när det gäller CAD vilket indikerar att det förekommer en genetisk predisposition för sjukdomen. Hundens genetiska predisposition innebär dock inte att hunden nödvändigtvis utvecklar sjukdom. Riskfaktorer t.ex. inomhusvistelse och frekvent badning ökar risken för sjukdom medan bland annat utomhusvistelse och samlevnad med katter och/eller andra hundar är skyddande faktorer. Hunden måste även exponeras för allergenet i tillräcklig mängd för att allergin ska utlösas. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka hur atopisk dermatit på hund diagnostiseras och svårigheter med detta. Inledningsvis presenteras även sjukdomens etiologi och patogenes men tillgängliga behandlingar för tillståndet tas ej upp. Symtom vid CAD är främst rodnad, klåda och hudlesioner vilka inte är patognomona utan kliniskt identiska med flera andra tillstånd exempelvis födoallergi. Veterinären måste därför genomgå ett antal steg för att utesluta eventuella differentialdiagnoser innan diagnosen atopisk dermatit kan ställas. För att bekräfta diagnosen och för att utforma immunoterapi utförs sedan allergitest där specifika allergen som hunden är känslig för identifieras. Allergitesten som används idag är intradermalt test och allergenspecifik IgE-serologi. Svårigheter med diagnostiken av CAD är att symtomen är ospecifika och ibland maskerade av sekundära sjukdomar. Det är svårt att differentiera CAD från födoallergi då de båda ger likartade symtom och dessutom kan förekomma samtidigt. När det gäller allergitesterna kan det vara svårt att välja ut rätt allergen och rätt allergenkoncentration att testa hunden för. Det råder även viss osäkerhet kring resultatens korrelation till kliniska symtom då bland annat höga nivåer av allergenspecifika IgE har påvisats även hos icke atopiska hundar. Ytterligare en aspekt är att det förekommer korsreaktivitet mellan allergen vilket kan ge falskt positiva resultat vid allergitest. Diagnostiken av atopisk dermatit tar tid och kräver kompetens. Den försvåras av ospecifika symtom och något trubbiga diagnostiska verktyg. Det behövs ytterligare forskning på egenskaper som skiljer atopiska individer från friska och förbättring av diagnostiska metoder. Kanske kan forskning på genetiska riskfaktorer möjliggöra genotypning av hundar för att identifiera riskindivider i framtiden.