Djurbeteende, användning av drivningsutrustning och tidsåtgång före och efter förändringar av drivgången på ett storskaligt slakteri för nötkreatur

Abstract: Köttindustrin i Sverige idag är stor och svenskarnas konsumtion av kött tenderar inte att minska. Att sträva efter att minska djurlidandet i hela produktionskedjan och därmed också öka djurvälfärden är ett stort ansvar som kommer med produktionen. Detta gäller inte minst på våra slakterier vilket är det sista steget i köttdjurens liv. Från slakteriets sida är man skyldig att verka för en god djurhantering och ha fasta välfungerande rutiner kring hantering av djuren då de anlänt till slakteriet. Slakteriet ska verka för en så stressfri miljö och hantering av djuren som möjligt. All personal ska ha för uppgiften relevant dokumenterad utbildning. Slakteriernas djurskyddsansvar regleras av den djurskyddslagstiftning som finns inom EU och Sverige. Denna studie gjordes på ett svenskt storskaligt slakteri för nötkreatur och syftade till att undersöka om man genom mindre förändringar i djurmiljön i samråd med slakteriföretaget kan påverka hur lätt det går att driva djuren till skjutboxen och om stressen hos dem minskar. Stressnivåerna bedömdes hos slumpvis utvalda djur vid normal slakt under två veckors tid genom att registrera på förhand definierade djurbeteenden som man använt i tidigare studier. Observationerna gjordes på ett väldefinierat avsnitt av drivvägen och i skjutboxen. Dessutom registrerades användandet av plastpaddel och elpåfösare för pådrivning, samt tidsåtgången för drivningen den sista sträckan fram till skjutboxen. Under den första observationsveckan var förhållandena oförändrade, medan observationerna under den andra veckan utfördes efter djurmiljöförändringar. Flera förändringar gjordes i djurmiljön. En ljuddämpande vägg sattes upp mellan skjutboxen och slaktlinjen. Detta motiverades av att skjutboxen var placerad så att djuren lämnade stallavdelningen och gick in i utrymmet där slaktlinjen började innan de bedövades vilket gjorde att ljudnivån var ungefär lika hög som i slakthallen. Ytterligare en bullervägg sattes upp mellan skjutboxen och stallavdelningen där det tidigare suttit ett draperi i tjock genomskinlig plast. Ventilationen kring skjutboxen förbättrades för att kunna hålla en mer jämn temperatur, eftersom det tidigare hade kunnat bli väldigt varmt i skjutboxen. En extra lysrörsarmatur placerades över skjutboxen för att lysa upp området. Den placerades tillräckligt högt för att inte blända djuren. Slutligen gjordes den bortre kortväggen i skjutboxen ljusare genom att man monterade en grönmålad skiva i trä på den. Tidsåtgången för drivning minskade från 11,2 s/djur före ombyggnaden till 7,2 s/djur efter ombyggnaden (p<0,0001). Andelen djur som drevs med elpåfösare minskade samtidigt från 24,9 till 11,7% (p<0,0001), och andelen djur som drevs med plastpaddel minskade från 39,1 till 21,3% (p<0,0001). Däremot kunde ingen signifikant förändring i de stressrelaterade djurbeteendena ses. Studien visar att relativt små och enkelt genomförda ändringar i djurmiljön kan resultera i en mycket mer effektiv drivning av djuren fram till skjutboxen.