Cetirizin till hund - farmakokinetik och biverkningar

Abstract: Atopisk dermatit (AD) är en kliande, inflammatorisk hudsjukdom som beror på allergi. Det är en av de vanligaste orsakerna till hudsjukdom hos hund. Många inflammatoriska mediatorer har påståtts spela en roll i patogenesen av atopisk dermatit, och den viktigaste vasoaktiva mediatorn är histamin. Farmakologisk behandling av AD inriktar sig på symtomen där glukokortikoidbehandling är vanligast och effektivt men tyvärr förknippad med många biverkningar. Kompletterande läkemedel som till exempel antihistaminer behövs därför. Det finns inga antihistaminer godkända för användning på hund men trots det används de kliniskt i stor utsträckning. Cetirizin är ett andra generationens antihistamin som idag förskrivs inom veterinärmedicinen i Sverige. Farmakokinetiska studier av cetirizin vid peroral giva har gjorts på katt och häst, men saknas på hund. Många antihistaminer har biverkningar som beror på en blockering av muskarinreceptorer där en av de vanligaste biverkningarna är muntorrhet. Detta examensarbete är en del av en större studie där min del var att studera cetirizins farmakokinetik och att undersöka eventuella antikolinerga bieffekter genom beteendeobservationer. Nollhypotesen var att det inte föreligger någon skillnad i beteende när hundarna behandlas med cetirizin eller placebo. Åtta beagle-tikar ingick i en randomiserad, dubbelblindad studie med cross over-design där varje hund fick antingen placebo eller cetirizin i vardera försöksomgång. Vid omgång ett fick varje hund 4 mg/kg cetirizin alternativt placebo peroralt var 24:e timme under försöksdag 1-3. Omgång två sänktes dosen av cetirizin och hundarna fick 4mg/kg som startdos och 2 mg/kg vid 24 och 48 h. Upprepade blodprov togs enligt ett protokoll för att analysera plasmakoncentrationer av cetirizin. Hundarna filmades 1,5-2,5 och 3-4,5 timmar efter läkemedelgiva dag ett och två för att kunna analysera beteendet hos hundarna. Filmerna analyserades och beteenden registrerades enligt ett protokoll. Statistisk analys genomfördes av data från den andra filminspelningen dag två. Analys av plasmakoncentrationer av cetirizin utfördes på n=4. Halveringstiden för cetirizin var i median 12,6 h och hade en viss variationsvidd (10,9-17,2 h) där det framför allt var en individ som hade längre halveringstid än övriga individer. Medianvärden för observerad Cmax var 7,0 μg/ml (5,3-10,8 μg/ml), observerad Tmax var 4 h (3-7 h) och AUC beräknades till 143 h∙μg/ml (95,5-253 h∙μg/ml). Endast plasmakoncentrationer av cetirizin från första omgången kunde redovisas i mitt examensarbete då den andra försöksomgången blev förlagd sent under arbetets gång och analysen av cetirizin i plasma hann inte genomföras. Cmax var överraskande högt i jämförelse med andra djurslag, även efter dosjustering. Ett beteende som utfördes tillräckligt ofta och som därför kunde analyseras statistiskt var hur många gånger hundarna slickade sig om munnen vilket är ett beteende som kan tänkas förändras hos hundar som upplever muntorrhet. Ingen skillnad i antalet munslickningar vid behandling med cetirizin jämfört med placebo kunde påvisas (P>0,05). Denna studie tyder på att cetirizin har fördelaktiga kinetiska egenskaper för att användas kliniskt och att 4 mg/kg ger höga plasmakoncentrationer och är troligen onödigt hög jämfört med tidigare visad Imax och IC50. Randomiserade, placebokontrollerade och blindade kliniska studier av cetirizin behövs dock för att undersöka dess värde i praktiken.