Radioaktiv jodbehandling av hypertyreoidism hos katt : behandlingsresultat vid användning av totala tyroxin-nivåer för dosberäkning samt utvärdering av strålskydd

University essay from SLU/Dept. of Clinical Sciences

Abstract: SAMMANFATTNING Hypertyreoidism hos katt är en vanlig sjukdom hos den äldre katten. Förekommande behandlingsalternativ innefattar behandling med radioaktivt jod (I-131) vilket framgångsrikt kan återställa eutyreoidism med en injektion av I-131. Vid behandling kan doseringen av radioaktivt jod utföras enligt olika metoder. Syftet med den här studien var att följa upp och utvärdera I-131-behandlingen när doseringen baserats på totala tyroxin-nivåer (TT4) hos katten innan behandling. Utvärderingen utfördes retrospektivt med tyngdpunkt i djurägarens upplevelse av kattens livskvalité samt utifrån ett katthälsoperspektiv via analys av objektiva kliniska parametrar (TT4-värden, kroppsvikt, kliniska sjukdomstecken, kreatinin-värden) hos katterna. Katterna som inkluderades i studien behandlades vid Universitetsdjursjukhuset Uppsala (UDS) mellan 2012-2016. Behandlingen utfördes med två olika dosnivåer mellan 2012-2013. År 2014 tillsattes en tredje högre doseringsnivå. Efter injektionen av radioaktivt jod isolerades katterna på kliniken i fyra dygn för att förbygga exponering av strålning för människor i katternas omgivning. Ytterligare ett syfte med studien var att, genom att mäta strålningsemissionen från I-131-behandlade katter innan hemgång från kliniken, kartlägga mätmetodens påverkan på mätresultatet samt utvärdera om dosen av I-131 kunde kopplas till strålningsemissionen från katten vid tidpunkt för hemgång. Resultatet visar att den radioaktiva jodbehandlingen är en lyckad samt effektiv metod för behandling av hypertyreoidism hos katt. Majoriteten av katterna förbättrades med avseende på djurägarens upplevelse av sjukdomstillståndet (56 av 70; 80 %) och TT4-nivåer efter behandlingen (44 av 65; 68 %). Antalet katter med låga TT4-koncentrationer efter behandlingen var 10 av 65 (15,4 %) och antalet med höga TT4-värden var 11 av 65 (16,9 %). Av dessa behövde 6 katter (8,8 %) ytterligare medicinering för hypotyreoidism och 7 katter (10,3 %) behövde medicinering för hypertyreoidism. Ett signifikant samband kunde observerades mellan katter som hade ett kraftigt förhöjt TT4-värde innan behandling och dem som utvecklade onormala TT4-värden efter I-131-behandlingen. Ingen tydlig förbättring kunde observeras rörande behandlingsresultatet efter tillsatsen av den tredje doseringsnivån 2014 eftersom ingen statistisk skillnad kunde observeras för andelen katter med normala TT4-värden efter behandlingen. Av katterna i studien så utvecklade 14 av 50 (28 %) höga kreatinin-värden efter behandlingen vilket visar vikten av att mäta kreatinin-nivåer vid uppföljningen efter behandlingen. Analysen av strålmätningarna visade att det inte fanns någon statistisk skillnad mellan mätmetoderna som utfördes 30 cm framför katten respektive 30 cm från kattens buksida. För de övriga mätmetoderna fanns en statistik skillnad. Inget signifikant samband kunde ses mellan given dos av radioaktivt jod och kattens strålningsemission vid hemgång även om en möjlig relation mellan en hög dos vid injektion och en hög strålningsemission kunde observeras grafiskt. Fler mätningar behövs för att utröna om en statistisk korrelation finns. Ett fortsatt arbete behövs för att utveckla metoder för att förbättra resultatet av behandlingen främst för katter med ett kraftigt förhöjt TT4-värden innan behandlingen. Ett kraftigt förhöjt TT4-värde ökar risken för ett suboptimalt svar på I-131-behandling.

  AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)