Att lära sig agera : en studie om professionalisering och landskapsarkitekturutbildning

Abstract: Ämnet för detta arbete är landskapsarkitektstudenters erfarenheter och förväntningar av att lära sig rollen som professionell landskapsarkitekt. Syftet är att skapa förståelse för de externa och interna drivkrafter som påverkar studenters beteende och inlärning samt att belysa uppenbara men bitvis dolda strukturer som ligger till grund för samtida landskapsarkitekturutbildning. Arbetet fokuserar på landskapsarkitekturprogrammet på SLU och relaterar till annat publicerat material inom ämnet. Metoden för arbetet inkluderar en mindre serie av semistrukturerade intervjuer med nyexaminerade landskapsarkitekter. Kortfattat pekar resultaten på tydliga motsättningar där studenternas egna förväntningar inte går i linje med det utrymme de upplever sig ha att tillgodose dessa. De-ras i mångt och mycket liknande förväntningar, så väl innan som efter, är tydligt påverka-de av yttre och informella riktlinjer som ställs i opposition till universitetets förhållningssätt. Det indikerar på en struktur som göds och ständigt påverkar studenterna. Dessa strukturella motsättningar har en tendens att skapa inre så kallade rollkonflikter som i sig kan agera som blockerande faktorer för studenternas inlärning och möjlighet att i ett längre led påver-ka sin framtida yrkesroll. Vidare relaterar deltagarnas erfarenheter till teori skrivet i ämnet som påvisar ett kollektivt nedvärderande av yrkesrollen samtidigt som det råder en stark tro på yrkets vikt och potential. Det uppdagas här en tydlig ambivalens hos landskapsarkitekten. Det här arbetet belyser strukturella tendenser med förhoppning om en breddad och fortsatt levande diskussion kring yrkesrollen som landskapsarkitekt. En diskussion som ut-vecklad och i ett senare skede med fördel skulle kunna inkluderas i utbildningen. Det för att skapa förutsättningar för medvetna och trygga studenter. Istället för att ödsla omedveten energi på motsättningar, oppositionella beteenden och identitetssökande kan mer fokus landa på kunskapsinlärning och skapandeprocesser vilket bör gynna så väl individerna som institutionen och i ett sista led hela branschen. Vidare diskuteras även hur den oppositionella strukturen är något fast och givet landskapsarkitekturutbildning eller om det går att uttyda indikationer på hur dessa kan mötas bättre eller till och med skapa synergistiska effekter.