Inappetens hos hund : åtgärder samt inverkan på återhämtningsförmåga

Abstract: Inappetens är vanligt förekommande hos hundar inskrivna på djursjukhus. Vanliga bakomliggande faktorer innefattar stress orsakat av sjukhusmiljön, smärta eller medicinska tillstånd som nedsätter aptiten eller försvårar foderintag. För att undersöka hur hunden påverkas av inappetens under återhämtning från sjukdom eller skada samt möjliga åtgärder mot inappetens granskades vetenskapliga artiklar och textböcker. Resultatet från denna litteraturstudie visar att negativ energibalans kan innebära en fördröjd eller försämrad återhämtning, framför allt på grund av en metabol skiftning kallad stressvält vilket leder till att hunden förlorar muskelmassa. Immunförsvar och vävnadsläkning är beroende av en tillräcklig näringstillförsel för att fungera optimalt, vilket medför att förutsättningarna till god återhämtning är sämre hos en inappetent hund. Dessutom kan läkemedelsmetabolismen påverkas när hunden inte får i sig tillräckligt med näring vilket kan leda till en ökad risk för överdosering. Negativ påverkan på återhämtning till följd av inappetens hos den sjuka eller skadade hunden gör åtgärder som främjar näringsintag till en mycket viktig del av omvårdnaden. Det är av största vikt att all djurhälsopersonal har kännedom om såväl de negativa konsekvenserna som hur de undviks genom lämpliga åtgärder. För en i övrigt kliniskt stabil hund bör de första insatserna mot inappetens syfta till att främja hundens frivilliga matintag genom att reducera stress eller genom behandling av bakomliggande medicinska tillstånd. Om dessa åtgärder saknar framgång bör näringsstöd tillförd enteralt eller parenteralt övervägas. Flertalet studier pekar på att ett tidigt insatt näringsstöd leder till en mer framgångsrik återhämtning och kortare inskrivningstider. I litteraturen råder samstämmighet om att enteral nutrition är den föredragna metoden, dels på grund av mindre komplikationsrisk, dels eftersom det efterliknar hundens naturliga födointag med ett kontinuerligt flöde av näringsämnen genom mag-tarmkanalen. Näring kan tillföras enteralt både oralt, genom matning för hand eller spruta, och via olika typer av sonder. Vid vissa tillstånd, framför allt magtarmproblem eller vid risk för aspirationspneumoni, är dock enteral nutrition inte en lämplig metod. För dessa tillstånd har parenteralt tillförd näring via intravenös kateter bevisats ha god effekt för att uppnå hundens näringsbehov under återhämtningen. Alla typer av näringsstöd är mer eller mindre förenade med viss komplikationsrisk, vilket medför att goda kunskaper om hur vårdhygienen upprätthålls vid både anläggning och matning är vitalt för en framgångsrik omvårdnad av dessa hundar. All litteratur som granskades inför denna litteraturstudie är av utländsk härkomst. Eftersom djurhållning och omvårdnadsrutiner kan skilja sig mellan djursjukhus i olika länder råder det viss osäkerhet kring hur representativa en del av forskningsresultaten är för hundar inskrivna på svenska djursjukhus. Därför föreslås vidare svenska studier som undersöker prevalensen av inappetens och negativ energibalans hos inskrivna hundar samt komplikationer vid olika typer av sondmatning.