Trakealkollaps hos shetlandsponnyer : effekt på prestation och lungfunktion

Abstract: Trakealkollaps är relativt ovanligt förekommande hos hästar men är något vanligare hos småvuxna ponnyraser. Sjukdomen har ett progressivt förlopp och är ofta långt framskriden innan respirationssymtom som missljud, hosta och dyspné uppkommer. De tillgängliga behandlingsalternativen ger sällan tillfredsställande resultat och prognosen vid höggradig kollaps med grava symtom får anses som dålig. Syftet med den här studien var att undersöka om och i så fall i vilken grad trakealkollaps påverkar hästens användbarhet, detta gjordes genom att undersöka om det fanns någon skillnad i arbetstolerans och lungfunktion mellan en grupp friska shetlandsponnyer och en grupp shetlandsponnyer med trakealkollaps. Den friska gruppen bestod av tio ponnyer och gruppen med kollaps av fyra ponnyer, varav tre hade trakealkollaps av grad 3 och en av grad 2. Hästarna i studien genomförde ett lättare arbetsprov där de travade 3000 m i 12 km/h, ingen häst behövde avbryta provet pga. respirationssymtom däremot visade alla hästar med kollaps någon form av symtom från luftvägarna under provet. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna gällande andningsfrekvens efter provet eller hjärtfrekvens under eller efter provet. Lungfunktion mättes med forcerad oscillationsteknik där motstånd och eftergivlighet i luftvägarna mäts med hjälp av oscillerande sinusvågor, i denna studie gjordes mätningar på frekvenserna 3, 5, 7 och 10 Hz. FOT används inom humanmedicinen för att diagnosticera och monitorera trakealstenoser då resistansen i respirationssystemet stiger och reaktansen som speglar respirationssystemets eftergivlighet sjunker vid förekomst av stenos. Förväntningarna innan studien var att detsamma skulle gälla även för trakealkollaps hos häst. Det gick dock inte att påvisa någon signifikant skillnad mellan grupperna gällande resistans i respirationssystemet vid någon frekvens även om hästarna med trakealkollaps tenderade att ligga högre än kontrollgruppen, däremot låg reaktansen som speglar luftvägarnas eftergivlighet signifikant lägre hos hästarna med trakealkollaps vid frekvensen 10 Hz. Det låga hästantalet och det faktum att skillnad bara kunde ses vid en frekvens gör dock att det inte kan uteslutas att de låga reaktansvärdet var en tillfällighet. Slutsatserna från studien var att även hästar med relativt höggradig trakealkollaps klarar av att utföra ett lättare arbetsprov men att respirationssymtom uppkommer även vid detta lätta arbete. Det kunde också konstateras att FOT visade sig vara en alltför okänslig metod för att använda för diagnosticering av trakealkollaps på häst i den här studien.