Southern Route or Northern Sea Route--Whether seaworthiness impacts a ship-owners decision on what route to travel

Abstract: En stor del av världens sjötransporter går mellan Asien och Europa. Idag är den södra rutten genom Suez-kanalen populärast, men efter att isen i Arktis börjat smälta har den norra rutten öppnats upp som en möjlig utmanare till den södra rutten och skeppsägare ställs nu inför ett val. Sjötransport är en riskfylld verksamhet och både den södra och den norra rutten innehåller områden med ökad risk. På den södra rutten består den ökade risken av risk för piratattacker. På den norra rutten består den ökade risken av is och hårda väderförhållanden. Syftet med denna uppsats är att undersöka om rättsliga förhållanden kan inverka på vilken rutt en skeppsägare väljer. De valda aspekterna är förutsebarhet i domstolars bedömning om ett skepp är sjövärdigt under ett kontrakt att frakta gods styrt av Hague och Hague-Visby reglerna samt under ett sjöförsäkringskontrakt styrt av den engelska sjöförsäkringslagen. I tvister under båda kontrakten är frågan om sjövärdighet av stor ekonomisk betydelse eftersom den är avgörande för ansvar för lasten och för att försäkringsersättning betalas ut. Skeppsägaren är under Hague och Hague-Visby reglerna skyldig att ha utövat due diligence för att tillse att skeppet är sjövärdigt samt under den engelska sjörösäkringslagen att han inte har kunskap om att skeppet inte är sjövärdigt. Standarden för vad som är sjövärdigt skepp, och för vad som krävs för att anses ha utövat due diligence för att tillse att skeppet är sjövärdigt sätts utifrån vad en erfaren och aktsam skeppsägare i den aktuella situationen skulle bedöma som ett sjövärdigt skepp och vad han hade gjort för att tillse att det var sjövärdigt. Det är en objektiv standard som sätts utifrån kunskap i sjötransportbranschen utifrån information i bland annat IMO-instrument. Jurister hävdar att IMO-instrument har inverkan på bedömningen av ett skepps sjövärdighet i en kontraktsrättslig tvist, i vart fall om den aktuella regeln har till syfte att försäkra att skeppet når sin destination. Domare verkar dock inte använda IMO-instrument i särskilt stor utsträckning. Det beror främst på att informationen de innehåller inte har någon direkt relevans för olyckan. Informationen i IMO-instrument är ofta för generell och innehåller inte vad som behövs för att avgöra vad som orsakade olyckan. Ett certifikat behöver inte innebära att besättningen har den kompetens och erfarenhet certifikatet anger eller att fartyget är i det skick certifikatet anger. IMO har publicerat riskspecifika rekommendationer både i förhållande till risken för piratattack och att färdas i områden med hårt väder och is. De två rekommendationerna har jämförts utifrån dess lämplighet att användas som objektiva standarder i domstolars avgörande av ett skepps sjövärdighet och följaktligen om en skeppsägare kan vara säkrare på att tillhandahålla ett sjövärdigt skepp på en av rutterna. Om en skeppsägare kan förutse att fartyget bedöms sjövärdigt vid val av en rutt, så att han inte blir ansvarig för skadat eller förlorat gods och erhåller försäkringsersättning vid skada på eller förlust av fartyget, är det ett incitament att välja den rutten. IMO;s rekommendationer i förhållande till den norra rutten är mer omfattande och mer detaljerade men saknar ett helhetsperspektiv. Certifikat utges för att bevisa att rekommendationer är uppfyllda. Den norra rutten är lämpligast i ett försäkringsmål eftersom skeppsägaren med hjälp av certifikaten kan bevisa att han trodde att fartyget var sjövärdigt. Rekommendationerna för den södra rutten är mer generella men är baserade på vad som har fungerat tidigare och har ett helhetsperspektiv. Om rekommendationerna för den södra rutten är följda torde skeppsägaren anses ha uppfyllt due diligence för sjövärdighet. Eftersom skeppsägaren bär bevisbördan i ett mål under Hague och Hague-Visby reglerna och due-diligence är en objektiv standard i motsats till under ett försäkringsmål där försäkringsgivaren bär bevisbördan och måste visa att skeppsägaren har kännedom om att skeppet inte är sjövärdigt är det viktigast att välja den rutt där due diligence lättast kan bevisas. Om förutsebarhet i den rättsliga bedömningen av sjövärdighet är avgörande bör den södra rutten väljas. Alltför stor tillit bör dock inte denna aspekten tillmätas eftersom sjövärdighet är ett vagt begrepp som aldrig är riktigt förutsebart.