Kan förebyggande åtgärder ersätta anthelmintika i kampen mot hästens lilla och stora blodmask?

Abstract: Hästens lilla blodmask, Cyathostominae spp., och hästens stora blodmask, Strongylus vulgaris, tillhör hästens vanligaste inälvsparasiter och ger kliniska symptom av varierande allvarlighetsgrad. Den stora blodmasken ger generellt värre skador än den lilla blodmasken, medan den lilla blodmasken har en större utbredning i den svenska hästpopulationen och återfinns hos majoriteten av alla hästar. Till följd av rutinmässig avmaskning har en utbredd anthelmintikaresistens utvecklats hos den lilla blodmasken. Än syns ingen resistens hos den stora blodmasken. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka förbyggande och alternativa behandlingsmetoder mot liten och stor blodmask hos häst. Detta görs utifrån följande tre frågeställningar: (1) Är liten och stor blodmask ett stort hälsoproblem hos dagens hästar? (2) Är anthelmintikaresistens hos liten blodmask ett stort problem? (3) Kan förebyggande och alternativa åtgärder ersätta anthelmintika? Det är svårt att fastställa exakt hur stort hälsoproblem liten och stor blodmask hos häst är. Eftersom infektion kan ge upphov till många olika typer av symptom finns troligtvis ett stort mörkertal i antalet affekterade individer och ordentlig statistik saknas. Näst intill alla svenska hästar bär på larver av liten blodmask i sin tarm men 72 % av svenska hästägare har aldrig upplevt helmintinfektionsrelaterade problem med sina hästar. Detta tyder på att sjukdom inte uppträder så ofta. Anthelmintikaresistens hos liten blodmask är ett stort problem och resistens finns påvisad mot bensimidazoler och tetrahydropyrimidiner (pyrantel). Än så länge visar makrocykliska laktoner god effekt mot liten blodmask men misstanke om begynnande resistensutveckling har setts även mot denna substans. Utveckling av nya anthelmintiska preparat anses osannolikt inom den närmsta framtiden. För att de farmakologiska preparaten ska kunna sparas till de som verkligen behöver det, måste därför andra förebyggande åtgärder börja användas på allvar innan fullständig resistens råder. Till förebyggande och alternativa åtgärder räknas här beteshygieniska åtgärder som betesputsning, harvning, mockning och växelbete med andra djurslag. Av dessa åtgärder tycks mockning vara den åtgärd som är mest effektiv för att minska parasittrycket på betesmark, men mer forskning behövs inom detta område. Biologisk bekämpning av larver på bete med hjälp av kosttillskott med rovsvampen Duddingtonia flagrans har också visat sig vara mycket effektivt för att minska mängden infektiösa larver på betet. Inom detta område pågår för närvarande mycket forskning, bland annat i Sverige. Min slutsats är att förebyggande och alternativa åtgärder har potential att ersätta anthelmintika. En avgörande faktor för att detta ska vara möjligt i praktiken är att veterinärer utbildas mer inom området för att kunna ge korrekt rådgivning till hästägare. Dessutom bör hästägare utbildas för att få djupare förståelse för varför dessa åtgärder är viktiga.