Kulturarvet som medel för platstolkning och platsspecifik utveckling : perspektiv på kulturarvet vid Kustdammarna i Lomma
Abstract: Alla landskap bär på spår av tiden. Landskapsarkitekten är aktiv förvaltare av dessa spår. Kulturarv och landskapsarkitektur är förbundna i detta förvaltande och utvecklande. Men på vilket sätt relaterar kulturarv och landskapsarkitekturen till varandra? Genom att studera aspekter av kulturarvet vid Kustdammarna i Lomma kommun, undersöker denna uppsats kulturarvet som ett medel för platstolkning och platsspecifik utveckling. Med stöd av Tunbridge & Ashworths (1997) teorikomplex om kulturarvets dissonans och kulturarvsproduktionsmodellen tolkas kulturarvets närvaro vid Kustdammarna. Analysen visar hur Kustdammarna och Kustdammarna som en del av kommunens utveckling av Strandstråket innehåller värdering, selektering, paketering och inriktning av materiella och immateriella aspekter av det förflutna, och visar på hur det går att förstå platsens konstitution som formad av kulturyttringar och värderingar om landskapets innehåll. Samtidigt visar uppsatsen hur ett kulturarvsperspektiv som medel för platstolkning och platsspecifik utveckling öppnar upp för icke synliga dimensioner av platsens innehåll, vilket kan vara intressant för en djupare förståelse för vad platser är och kan bli. Uppsatsen konstaterar att kulturarvet kan uppmärksamma oss på inslag i landskapet som är av betydelse för att förstå förhållandet mellan landskapet och de som nyttjar det. Med en blick på landskapet som skådar det som av tid och aktivitet format, där uppfattningar, minnen och värderingar tar fysisk form, kan vi ana mångfalden av plattspecifika särdrag som yttrar sig eller kan artikuleras genom formgivning. Kulturarvet kan på så sätt vara ett verksamt medel för platstolkning och platsspecifik utveckling.
AT THIS PAGE YOU CAN DOWNLOAD THE WHOLE ESSAY. (follow the link to the next page)