Fibroblasttillväxtfaktor-23 (FGF-23) – en möjlig biomarkör för osteoartrit hos katt?

Abstract: Osteoartrit är en kronisk obotlig ledsjukdom som är vanlig hos katt. Trots att osteoartrit är associerad med smärta kan sjukdomen hos katt vara svår att diagnosticera. Detta kan dels förklaras av att katter ofta döljer tecken på sjukdomen, såsom hälta, vilket försvårar den kliniska utvärderingen för veterinärer, men också av att de bilddiagnostiska metoder som vanligen används för att ställa diagnosen har låg sensitivitet för att fånga upp tidiga tecken på sjukdomen. Fibroblasttillväxtfaktor-23 (FGF-23) är ett hormon som främst produceras av benceller och är viktigt för fosfatregleringen i kroppen. Detta hormon har visats fungera som en biomarkör för tidig njurskada hos både katt och människa. Dessutom har man i studier sett förhöjda nivåer av FGF-23 vid knäledsosteoartrit hos människa och att koncentrationen av FGF-23 kan relateras till allvar-lighetsgraden av sjukdomen. Detta tyder på att FGF-23 har potential som biomarkör för osteoartrit hos människa. Syftet med detta arbete var att undersöka om FGF-23 även är en potentiell biomarkör för osteoartrit hos katt samt att undersöka eventuella samband mellan FGF-23, fosfatmetabolism och tecken på njurskada. Totalt ingick 92 serumprover från katt i studien. Proverna var insamlade i ett tidigare forsknings-projekt om osteoartrit hos katt, som pågick vid SLU mellan 2014 och 2016. Proverna analyserandes avseende koncentrationer av FGF-23 och fosfat. Kända värden av kreatinin fanns sedan tidigare registrerade. Med undantag av eventuella kliniska tecken från rörelseapparaten var samtliga katter kliniskt friska. För 69 av de 92 katterna hade helkroppsundersökning med datortomografi utförts och förekomst och grad av osteofyter i appendikulära och axiala leder bedömts. Koncentrationer av FGF-23 analyserades i 65/92 prover och varierade mellan 34,5–651,2 pg/ml (medelvärde 170 pg/ml). Fosfatkoncentrationen bestämdes för 91 prover och varierade mellan 0,7–3,2 mmol/ml där fem prover låg under referensintervallet, ett prov låg över referensintervallet och övriga 85 inom normalt referensintervall. Koncentrationen av kreatinin fanns registrerade för 91 prover och varierade mellan 68–472 mmol/ml där 19 prover låg över referensintervallet, ett prov låg under referensintervallet och övriga 71 prover låg inom normalt referensintervall. Initiala analytiska svårigheter medförde att 18/19 prover från katter med förhöjda kreatininkoncentrationer inte kunde analyseras avseende FGF-23, men en trend för ett positivt samband mellan koncentrationer av FGF-23 och kreatinin påvisades för kreatininvärden som låg inom referensintervall (R=0.245, p=0,0509). Signifikant samband mellan FGF-23 och osteofyter kunde ej påvisas då samtliga 63 prover ingick i den statistiska analysen (p=0,224). Efter uteslutande av två prover betraktade som avvikande kunde svaga positiva samband ses mellan FGF-23 och osteofytförekomst (R=0,269, p=0,036), antal leder med måttlig osteofytgrad (R=0,263, p=0,040) och antal leder med kraftig osteofytgrad (R=0,254, p=0,048). Vidare påvisades ett måttligt samband mellan FGF-23 och ålder (R=0,346, p=0,0048) och ett måttligt samband mellan grad av osteofyter och ålder (R=0,523, p<0,0001). Detta medför en risk att ålder verkar som en confounder som kan påverka sambandet mellan FGF-23 och osteofyter. Slutsatsen för denna studie är att det finns tendenser till ett positivt samband mellan FGF-23 och osteoartrit hos katt. Vidare studier inkluderande ett större antal katter skulle vara värdefullt för att verifiera detta samband och för att utvärdera FGF-23 som potentiell biomarkör för osteoartrit hos katt.