Träning, biomarkörer och osteoartrit hos häst : kan man monitorera träningens effekter på ledbrosket genom att mäta biomarkörer i blod eller ledvätska?

Abstract: Osteoartit (OA) hos häst är en av de vanligaste orsakerna till varför tävlingshästar måste gå i pension för tidigt. Den höga belastning som karpal- och metakarpophalangeallederna utsätts för leder ofta till överbelastning med inflammation som följd. Inflammationen resulterar i nedbrytning av bindväven hos strukturer som innefattar leden; ledbrosk, ledkapsel, underliggande ben och ligament. Men då kliniska symtom uppkommer är sjukdomen ofta långt gången och kronisk. Samtidigt finns det idag ingen farmakologisk behandling som läker av sjukdomen. Denna litteraturstudie syftar till att undersöka om man kan monitorera träningens effekter på ledbrosket genom att mäta produkter av nedbrytning och syntes av dessa strukturer, så kallade biomarkörer, i ledvätska och serum. Samt slutligen undersöka huruvida träningen av dessa hästar påverkar risken för att de ska drabbas av OA. Leden består av ett antal olika vävnader, som alla är viktiga för dess funktion och för utvecklingen av OA. Ledkapsel, synovialmembran och ledvätska, ledbrosk och det subkondrala benet, består alla av olika komponenter och påverkas olika vid sjukdom eller skada. Etiologin bakom OA är inte helt kartlagd, men det är troligt att det finns många faktorer som kan orsaka den låggradiga inflammatoriska process som ligger bakom skadorna som förknippas med den. Oavsett var och varför processen startade, är slutstadiet för OA detsamma: uppfibrillering och degradering av ledbrosket, skleros av och cystor i det subkondrala benet, bildning av osteofyter (kalcifierade pålagringar), degeneration av ligament och synovit och hypertrofi av ledkapseln. Biomarkörer som associeras med OA och som har visats öka efter hård träning är t.ex.olika inflammatoriska mediatorer som prostaglandin E2 (PGE2), IL-1, TNF och kväveoxid (NO), matrix metalloproteinaser (MMPs), degradationsprodukter av kondroitinsulfat (CS), GAGs och kollagen typ II (CTX-II) samt fragment av cartilage oligomeric matrix protein (COMP). Biomarkörerna kan kvantifieras i blodserum och/eller ledvätska och kan ge indikationer på hur ledbrosket affekteras av träning. Avslutningsvis har flera källor visat att det bästa för hästars ledhälsa verkar vara då de får röra sig fritt på bete dagligen och tränas måttligt i inte allt för högt tempo. Man kan då diskutera det etiska i användningen av hästarna på ett sådant vis att de regelbundet överbelastar sina leder och ofta drabbas av skador och ledsjujkdomar, till ingen annan nytta än människors nöje. Men mer studier kring träningens tidiga påverkan på hästarnas ledhälsa hade varit önskvärt.