Kemisk immobilisering av älg, brunbjörn och gråvarg

Abstract: Att immobilisera vilda djur har gjorts under tusentals år genom fysiska metoder men även med kemiska metoder. Idag är kemisk (farmakologisk) immobilisering ett viktigt redskap vid bevarande- och forskningsprojekt för att öka säkerheten både för djur och människor. Även vid fysiska immobiliseringsmetoder kan kombinationer med lugnande, sederande, analgetika och anestetiska substanser vara viktigt för minskad stressreaktion och skaderisk. Det finns ingen ideal teknik som alltid passar för en speciell art utan det varierar med biologiska, ekologiska och praktiska faktorer. I denna litteraturöversikt har studerats vilka protokoll som används vid kemisk immobiliseringa av vilt levande älg (Alces alces), brunbjörn (Ursus arctos) och gråvarg (Canis lupus) samt hur dessa läkemedelskombinationer påverkar injektionsvolym, protokollets reverserbarhet, oönskade effekter och risker. Vid kemisk immobilisering av vilda djur används ofta fjärrlevereringssystem (blåsrör eller skjutvapen) med bedövningspil vilket möjliggör injektion av immobiliseringspreparat utan att vara i direkt närhet av djuret. Ofta ges en kombination av olika läkemedelssubstanser med synergieffekt för att åstadkomma en balanserad immobilisering samtidigt som bieffekterna minimeras genom att lägre dos av respektive substans kan användas. Det vanligaste är att opioider eller NMDA-receptorantagonister kombineras med sederande och lugnande preparat. Opioiderna är reverserbara med antagonister medan NMDA-antagonisterna måste metaboliseras för att effekten ska försvinna. Läkemedelskombinationerna, så kallade protokoll, skiljer sig mellan olika djurarter, årstid, länder, anledning till immobilisering etc. Många opioider som används till vilda djur har mycket hög potens vilket gör dem extremt toxiska för människor. Omgående efter att djuret immobiliserats ska övervakning av andnings- och hjärtfrekvens, kroppstemperatur och syresättning inledas och vid behov ska åtgärder snabbt sättas in för att justera avvikelser till exempel genom avkylning eller tillskottsvärme, eller genom intranasal syretillförsel. Även stressrespons och medvetandegrad ska övervakas och vid behov ska smärtlindring och anestesidjup justeras. Till älg används ofta opioider. För att minska risken för aspirationspneumoni bör dessa inte kombineras med sederande och lugnande α2-adrenoceptoragonister vilka ger en muskelrelaxerande effekt som medför svårigheter att behålla djuret liggande i bröstläge. Opioider kan ha negativa effekter på andningen och ge acidos. Som alternativ kan ketaminmedetomidin användas, bieffekter är hypertension och hypoxemi. Protokoll med opioid och α2-adrenoceptoragonister kan vara ett alternativ till björn, men oftast används NMDAreceptorantagonist (tiletamin), bensodiazepin och även α2-adrenoceptoragonist. Genom att kombinera tiletamin-zolazepam med en α2-agonist förbättras de analgetiska egenskaperna och minskad mängd NMDA-antagonist krävs. Detta ökar protokollens reverserbarhet och minskar läkemedelsvolymen. Nackdelen är ökad risk för hypertermi och hypoxemi. De flesta protokollen till varg innehåller en NMDA-receptorantagonist och en α2-adrenoceptoragonist eller bensodiazepin. Ketamin-medetomidin ger protokollet viss reverserbarhet med antagonist jämfört med tiletamin-zolazepam, men ökar risken för allvarlig hypertermi.