Inre Arkitektur

Abstract: Boendesegregationen är ett växande problem i Sverige och den utgör ett stort hinder för att uppnå socialt rättvisa städer. Eftersom boendesegregation reproduceras genom urban migration är det av vikt att förstå hur boendepreferenser formas. Den här studien syftar till att ge insikt i hur boende i ett högstatusområde, Majorna i Göteborg, konceptualiserar olika platser i staden. För att undersöka detta formulerades tre forskningsfrågor: Hur kan respondenternas boendepreferenser förstås utifrån deras respektive housing pathways? Vilka diskurser överlagrar de platser som respondenterna föredrar, respektive väljer bort? Hur påverkar processen identifikation respondenternas förståelse av olika platser? Med hjälp av djupintervjuer kartlades åtta respondenters housing pathways (Clapham, 2002). Med en karta över Göteborg framför sig fick respondenterna sedan prata fritt om det egna bostadsområdet, om vilka platser i staden de känner sig hemma på, vilka platser de uppfattar som attraktiva respektive mindre attraktiva och om varför de tyckte som de gjorde. Analysen av respondenternas housing pathways visar att respondenternas boendepreferenser har samband med de erfarenheter som respondenterna bär på, och således är överlagrade med betydelser som skiljer sig åt från person till person. När vi blickar utåt, och pratar om platsen vi är på i relation till staden runtom oss, så finns det några återkommande teman i materialet. Tre diskurser som formade respondenternas sätt att sortera platser var återkommande. Hållbarhetsdiskursen innebar att respondenter associerade shoppingstråk och nybyggda bostadsområden med miljöförstöring, neoliberalism och sociala orättvisor. Dessa platser beskrevs som vidriga, ängstliga, massproducerade platser som man helst inte vill vistas i eller ens passera. De utgör på så sätt barriärer i stadsrummet. Planeringsdiskursen dvs antaganden om hur urbana typologier eventuellt påverkar rumsliga praktiker, innebar att några respondenter beskrev miljonprogramsområden som farliga, mörka, fel, dystra, eller döda platser där människor undviker varandra, medan äldre innerstadsområden, och framförallt Majorna, framställdes som autentiska, mysiga, levande, ljusa, lugna, vackra, sociala platser där människor gärna möttes spontant och pratade med varandra. Slutligen visar resultatet även att platsupplevelse verkar vara sammanflätat med identitet; platser var överlagrade med betydelser kopplade till människorna som platserna associeradess med, och respondenterna ville oftast bo med sina likar. Om identitet handlar om att förstå ”vem som är vem” handlar den sociala produktionen av plats till viss del om att förstå ”vem som bor var”. Att samma platser gavs vitt skilda betydelser av olika respondenter beroende på deras olika erfarenheter och vilka de själva ville vara – understryker vikten av ett subjektivistiskt förhållningssätt till människors boendepreferenser.