Vem sätter agendan? : en kvalitativ studie av det lokala genomförandet av Agenda 2030

Abstract: År 2015 beslutade världens länder genom FN:s generalförsamling om en gemensam global agenda för hållbar utveckling: Transforming our World: the 2030 Agenda for Sustainable Development. Agenda 2030, som resolutionen kommit att kallas, består av 17 globala mål och 169 delmål. Idag, tre år efter att Agenda 2030 antogs i FN, pågår arbetet med att förverkliga Agenda 2030 världen över och fokus har nu riktats mot hur det ska göras. De globala målen är utformade för att inkludera alla FN:s medlemsstater i arbetet mot en hållbar utveckling. Strävan mot universalitet har dock resulterat i övergripande och otydliga formuleringar i flera av målen, och tidigare forskning visar att denna otydlighet kan utgöra en svårighet för genomförandet på nationell och lokal nivå. Regeringen har det yttersta ansvaret för att de globala målen uppnås i Sverige, men genomförandet av Agenda 2030 ligger till stor del på kommunal och regional nivå. Det beror på att det till stor del är här politik omsätts i handling, och även på att det kommunala uppdraget sammanfaller med flera av målen. Trots det saknas idag en nationell handlingsplan och kommunerna har fått knapphändig vägledning i hur målen ska tolkas och omsättas i praktisk handling. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Agenda 2030 verkställs på lokal nivå genom en fallstudie av Uppsala kommun. Studien baseras på tre semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner anställda på Uppsala kommun samt en dokumentstudie av kommunala styrdokument och policyer. Genom att tillämpa teori om governance och policyintegrering visar studien hur Uppsala kommun har valt att centralisera arbetet med de kommunövergripande frågor som kan samlas inom begreppet hållbar utveckling, däribland Agenda 2030. Målen har integrerats i två övergripande styrdokument och anpassats till den lokala kontexten genom att omformuleras till nio inriktningsmål som verkar styrande för hela den kommunala verksamheten. Det kan enligt teori om policyintegrering betraktas som en typ av vertikal integrering, och teorin visar på att det finns stora fördelar med att stärka de horisontella inslagen i integreringen.