Variation in number of vertebrae in populations of pike (Esox lucius) in the south-east of Sweden

Abstract: Antalet ryggkotor varierar kraftigt mellan olika taxa, men också inom arter eller populationer. Omfattande forskning har visat att antalet ryggkotor hos fisk är resultatet av interaktioner mellan genetisk struktur och plastiska svar på miljöbetingelser under individens ontogeni. Ett vanligt mönster är tendensen för antalet ryggkotor att variera med kroppsform och/eller kroppslängd hos fisken. Gäddan (Esox lucius) i Östersjön har en komplex populationsstruktur, bestående av flera genetiskt distinkta subpopulationer, vilka utgörs av anadroma individer som uppvisar ett homing-beteende. Individer som tillhör dessa subpopulationer är sympatriska större delen av året och blir allopatriska endast kortvarigt under tiden för lek. Den här studien undersökte fördelningen av antalet ryggkotor hos tre anadroma sympatriska subpopulationer av gädda iÖstersjön. Signifikanta skillnader i fördelningen av antalet ryggkotor hittades både inom och mellan alla undersökta subpopulationer och åldersklasser. Resultaten från ett ”common-garden” experiment antydde att skillnader i antalet ryggkotor mellan olika subpopulationer delvis hade en genetisk basis, vilket indikerar möjligheten för selektion att verka på denna egenskap, och en potentiellt evolutionär förändring. En kvadratisk regression visade på ett kurvilinjärt samband mellan antalet ryggkotor och kroppslängd hos juveniler. Tillsammans tyfrt dessa resultat på att de kombinerade effekterna av stabiliserande och divergent selektion kan ha spelat en roll i fördelningen av antalet ryggkotor hos gäddan i Östersjön. Fördelningen av antalet ryggkotor inom subpopulationer verkar vara under inflytande av stabiliserande selektion. Skillnader mellan subpopulationer kan istället reflektera lokala anpassningar som drivs av divergent selektion. Dessa fynd signalerar behovet av att betrakta varje subpopulation som en egen enhet i bevarandebiologiska sammanhang.