Kan hundar nosa sig till cancer i blodprov? : en studie av tränade sökhundars förmåga att detektera tumörsjukdom i serum

Abstract: Cancersjukdomar blir allt vanligare bland människor såväl som bland våra sällskapsdjur, och framtagning av nya diagnostiska metoder är en ständigt aktuell fråga för forskningen. Att kunna ställa diagnos i ett tidigt skede av sjukdomen förbättrar prognos och överlevnad generellt sett. Serologi är en praktiskt lättillgänglig och kostnadseffektiv analysmetod, och skulle kunna underlätta diagnostik, rutinkontroller och sjukdomsuppföljning. Är det möjligt att i framtiden kunna ta ett enkelt blodprov för att utreda eller utesluta en cancerdiagnos? Tumörer utsöndrar olika kemiska föreningar till blodet, vilka kan fungera som biomarkörer för sjukdom. Dessa ämnen ger upphov till olika lukter som hundar med sitt väl utvecklade olfaktoriska sinne kan känna av. En rad olika studier har gjorts där man utvärderat tränade hundars förmåga att med hjälp av luktsinnet detektera specifika former av cancer i prov av varierande ursprung, detta med övervägande goda resultat. I det här arbetet har vi genomfört en blindad studie där vi analyserat tränade hundars förmåga att detektera cancer i blodprover från andra hundar. Frågeställningen vi hade var om något tyder på att tumörer generellt utsöndrar ämnen till blodet som hundar kan lära sig känna igen. Finns det en gemensam ”cancerlukt”? 94 blodprover samlades in under perioden februari-juni 2015, varav 16 prover kom från cancersjuka hundar med olika typer av tumörsjukdom, och 78 kontrollprover från friska hundar. Sökhundarna och deras hundförare tränades enligt en belöningsbaserad metod efter en regim framtagen av erfarna hundtränare. Hundarna fick lukta på serum från cancerpatienter samt från friska kontroller och förväntades markera cancerproven genom att stanna med nosen vid dessa, en så kallad frysmarkering. Vid korrekt markering belönades hundarna. Efter träningsperioden valdes sex hundar ut för att ingå i de dubbelblindade tester som ligger till grund för resultaten i denna studie. Under testen användes alltså kodade blodprover och varken hundförarna eller hundtränarna kände till identiteten hos proverna. Hundarna som grupp lyckades hitta tumörproverna bland prover från friska kontroller i 46 % av fallen, jämfört med 20 % som vi hade kunnat förvänta oss om hundarnas markeringar vore helt slumpmässiga. De sex sökhundarna som ingick i studien var relativt jämbördiga i sina förmågor att korrekt identifiera cancerproven, medan en viss skillnad kunde ses gällande hur lätta/svåra de olika cancerdiagnoserna var att detektera. Den slutsats vi kan dra efter våra tester är att hundar kan tränas upp för att lukta sig till cancer i blodprover i större utsträckning än vad man kan förvänta sig av slumpen. Resultaten skulle antagligen kunna förbättras genom modifiering av studiedesign och träningsupplägg och redan nu finns planer på hur man kan finslipa och förbättra upplägget av hundträning och tester inför vidare studier inom ämnet.