Odlingsavståndets betydelse för korspollinering i böna (Phaseolus vulgaris) : en nordisk fältstudie baserad på hypokotylfärg som morfologisk markör

Abstract: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur odlingsavståndet mellan olika accessioner av böna, Phaseolus vulgaris påverkar sannolikheten för inkorsningar. Phaseolus vulgaris klassas som en i huvudsak självpollinerande gröda men studier har visat att inkorsningar i P. vulgaris, kan förekomma i upp till 10% av plantorna vid odling av olika accessioner i närheten av varandra. Rekommendationer kring hur långt avståndet mellan bön-accessioner ska vara skiljer sig emellertid markant åt och tidigare studier har rekommenderat att det bör hållas på allt från 0,5 km till att inget avstånd behöver tillämpas överhuvudtaget. Odlare av P. vulgaris, växtförädlare, genbanker och alla som odlar i bevarandesyfte kan dra stor nytta av en mer gedigen kunskap om sannolikheten för inkorsningar i böna och rekommendationer kring säkra odlingsavstånd. Med den kunskapen kan bevarandet av karaktärer och egenskaper i olika accessioner underlättas och i förlängningen bevarandet av genetisk mångfald. Med anledning av denna föreliggande risk för inkorsning mellan bönor utformade Nordiskt Genresurscenter (NordGen) en pilotstudie som innefattade ett odlingsförsök på tre olika platser i Norden: Alnarp, Skåne; Landvik, Norge och Gnesta, Sörmland. I den här uppsatsen redogörs för och diskuteras de groningsförsök och efterföljande analyser som utfördes på de bönor som skördades i odlingsförsöken. Resultatet av denna pilotstudie visade att det inte förekom några inkorsningar mellan de använda bönsorterna av P. vulgaris och att risken för korsbefruktning, enligt denna pilotstudie, var obefintlig vid 0,25 m – 30,5 m odlingsavstånd. Ytterligare studier behövs dock för att utforska odlingsavståndets betydelse vidare och för att kunna fastställa inverkan av andra miljöfaktorer som tros påverka inkorsningsfrekvensen i böna, P. vulgaris.