An Institution of Benevolent Despotism? An Examination of the Office of the High Representative in Bosnia and Herzegovina.

Abstract: Kriget i Bosnien och Hercegovina tog slut för 15 år sedan. Daytonavtalet reglerar villkoren för fredsbyggandet i landet. Annex 4 i Daytonavtalet består av Bosniens konstitution. Konstitutionen innefattar flera aspekter av maktdelning mellan de tre konstituerande folken, bosniaker, kroater och serber. Bosnien är således en stat som styrs enligt en konsociationell modell. Daytonavtalet utser en hög representant för landet, en internationell instans ansvarig för att övervaka implementeringen av fredsavtalet. Sedan arbetet med att säkerställa freden inleddes 1995 har den höge representanten fått långtgående befogenheter, och intervenerar och medlar nu i nästan alla aspekter av bosnisk politik. Den höge representanten fattar egna politiska beslut och tvingar ofta igenom dessa när de lokala politikerna inte vill genomföra dem. Denna uppsats tittar närmare på två områden där den höge representanten har haft en central roll i freds- och statsbyggnadsprocessen i landet. Det första området behandlar ändringarna i entiteternas konstitutioner, det andra handlar om flyktingåtervändande. Huvudargumentet i uppsatsen är att den höge representanten och det internationella samfundet arbetar mot att Bosnien ska förbli en konsociationell stat och att de hellre vill se landet omvandlas till en enhetlig stat utan maktdelningsklausuler efter etnicitet. Slutsatsen är att Bosniens konsociationella kännetecken har både stärkts och försvagats sedan krigets slut. Den höge representantens arbete har haft en del positiva effekter för Bosnien, men sammantaget har dess extensiva roll varit skadlig för den interna demokratiska processen.